När människor runt omkring mig beskriver hur de längtar efter tassande barnsteg och jollrande skratt, får jag pulsstegring av bara tanken på att försöka få plats med ett eller flera barn i det här livet.  

Men den här texten ska inte handla om mig som inte längtar. Den ska handla om de som längtar och som har längtat.

Allt fler av mina vänner skaffar barn. Det är så att bli äldre, inser jag. En del av dem i traditionella hetero-relationer. Andra i lesbisk tvåsamhet. Några är fler än två föräldrar till de barn som kommer. Andra ensamstående till sitt barn. Deras möjligheter att bli föräldrar ser väldigt olika ut. En del har haft rätt till hjälp av sjukvården när deras föräldrakonstellation inte gjort det möjligt för dem att bli gravida på egen hand. Andra har ljugit för vården om hur familjen egentligen kommer att se ut. Några har fått tips av andra med egna erfarenheter om vilka gynekologer och vårdinrättningar som ser mellan fingrarna när de berättar hur det egentligen är. Flera har tvingats bekosta stora delar av den utredningen själva och därefter tvingats söka sig utanför Sverige för att få bli förälder åt det barn de längtar efter. 

Att få barn är ingen rättighet. Det har jag aldrig tänkt. Men att ens relationsstatus skulle bestämma om en har rätt att få lika vård för att göra det möjligt, känns däremot orättvist och orimligt. 

I en tid där beslut på beslut som fattas av regering och riksdag känns som slag mot människans lika värde, är det glädjande när i alla fall ett beslut går mot strömmen. 

I förra veckan fick äntligen även ensamstående personer med livmoder den lagliga rätten att bli föräldrar i Sverige med hjälp av assisterad befruktning efter ett beslut i riksdagen. Bara Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna fortsätter hänga kvar fast vid en gammal föreställningen om att barn i första hand behöver en vuxen person nära som har livmoder och en som har testiklar. Övriga riksdagspartier ansåg att barn behöver föräldrar som älskar dem, oberoende om de är en eller flera, oberoende om de har liknande genital uppsättning eller den motsatta. 

Samma dag som beslutet pratade jag med flera föräldrar som valt att skaffa barn utan en partner. För dem är längtan över. De har sedan flera år egna barn, trots att svensk lag inte gav dem något stöd i den processen. För dem handlade det här beslutet inte längre om att kunna få bli förälder, utan om att deras barn som redan finns, blev erkända.  

För ett barn behöver veta att det var efterlängtat och är älskat. Inte bara av föräldrar. Utan också av samhället.