Angreppen på den så kallade pk-eliten har liksom sänkt det hela.

Själv har jag aldrig trott på eliter som företeelse.

Men det är skillnad på att tro att man själv är elit och att anklagas för att vara det.

Elit är en slags övermänniskoidé, en idé om att vissa människor är mycket bättre och mer värda än andra.

Att vara PK brukar ju i nutida språkbruk handla om att man hävdar motsatsen, alltså människors lika värde.

Så det är nåt skumt med uttrycket.

Handlar det om en slags triangulering här, ungefär som när moderaterna kallar sej ett arbetarparti, eller som när Trump påstår sej företräda arbetarklassen mot eliten i Demokratiska partiet?

Ja, det gör det nog.

Ända sen nassarna 1920 döpte om sitt parti till arbetarparti har högerkrafter använt sej av vänsterretorik för att genomföra ett högerprogram. Och längst inne i både fascismen, konservatismen och liberalismen finns en kärna av tro på Eliten.

Tron på att vissa människor är värda mer än andra. Mer pengar, bättre bostäder och mat. Bättre behandling på krogar, sjukhus och kyrkogårdar.

Jag satt och tittade på Dokument Utifrån, ett danskt program som hette Männen som plundrade Europa. Journalister på Reuters, den tyska tidningen Die Zeit och Dansk Radio har nystat upp en jättestöld av 70 miljarder kronor.

70 miljarder.

Vanliga brats ni vet, såna där i slips och kavaj och vårdade frisyrer, som letat och hittat kryphål i länders skattelagstiftning och i samarbete med olika storbanker robbat europeiska stater.

I programmet citeras dom: ”Har du ett problem med att färre förskolor byggs på grund av det vi gör kan du gå härifrån.”

Dom tyckte inte bara att dom hade rätt att robba Europas folk på 70 miljarder, dom tyckte att dom gjorde nånting gott.

Dom menade att staterna i Europa styrdes av medelmåttor som i motsats till dom själva ödslade en massa energi på svaga, veka människor (i motsats till dom själva). Det var bra att dom pajade detta ineffektiva och i deras ögon livsfientliga daltande med åldringar, sjuka och barn.

För om samhället skyddar dom som inte klarar sej själva blir det inte den naturliga jämvikt som dom själva menar sej representera.

Dom upplever sej själva tillbakahållna av ”medelmåttornas tyranni”.

Det här är ju inget nytt tankegods, direkt.

Det är den gamla vanliga übermenschen som kommer raglande från historiens sophög.

Det är i grunden en fascistisk människosyn, men via tänkare som kallar sej för liberala, som Ayn Rand, har den återigen blivit... ska vi säja politiskt korrekt?

Kärnan i nyliberalismen, som Ayn Rand var en av föregångarna till, är att konkurrens och den starkares seger är drivkraften i all mänsklig utveckling. Mången nyliberal har checkat in på Elite Hotel och känt sej lite skön när dom blivit uppgraderade till gold members.

Tron på att det finns en klass av människor som är en elit är en väldigt gammal och en väldigt unken tanke.

Som Annie Lööf, Ayn Rand, Jimmie Åkesson och Victor Orban delar. Med Donald Trump. Och Alexander Bard.

Så dom som gapat högst om PK-eliten ser sej i hemlighet som den riktiga eliten.

I den här trianguleringen jag nämnde tidigare, så blir alltså journalister och medielirare i Stockholms innerstad utnämnda till PK-elit av dom som i själva verket har elit-tänkandet som religion och personligt alibi för att berika sej själva på ”svagare” människors bekostnad.

Och vi som blir kallade för PK-elit vrider oss av obehag. Vi vill ju inte vara elit, vi tror ju på alla människors lika värde.

Vi skulle så lätt kunna vrida det vapnet ur deras händer!

Men då måste vi själva sluta att vara karriärstrateger och ängsliga influencers, vi måste i varje läge visa att vi inte har nån lust att bli nån kulturelit.

Och det kan ju vara svårt – det är så lockande att få vara med på Nobelfester och få taxin pröjsad, allt det där. Att överhuvudtaget känna sej lite som... en elit.

Kom ihåg att kultureliten bara är en mutad och väluppfostrad men egentligen maktlös samling människor, som kämpar för att få vara kvar i strålkastarljuset en liten stund.

Den självutnämnda, den på riktigt mäktiga så kallade finanseliten bryr sej inte så mycket om vad kultureliten har på dagordningen för tillfället.

Dom tror på sin egen överhöghet, även om den bara består av en dödsångest och oförmåga till inlevelse, oförmåga att vara närvarande i nuet.

Det är den oförmågan som gör dom till elit.

Det är den oförmågan som gör oljelobbyns alla dirigenter i Katowice till såna samvetslösa motståndare till alla bindande internationella överenskommelser om klimatet.

Det är den som gör dom till såna ivriga förespråkare för vinster i välfärden.

Tron på en elit. Och att dom själva tillhör den.

Det är den som gör att dom kan fortsätta att sitta vid ratten på den här bilen som för oss rätt emot avgrunden.