Hur många gånger behöver en upprepa att vi som flydde hade eller har inget val – vi blev tvungna att fly. Vi tvingades lämna våra släktingar, vänner och kamrater.  Ägodelar, hem, minnen – ja allt försvann i och med flykten.

Vi har flytt undan krig, förtryck, neokolonialism, utländska militära interventioner, totalitära stater, inbördeskrig, ockupation, naturkatastrofer, etnisk rensning, trafficking, exploatering av områden med dyrbara naturresurser, korrupta generaler och politiska ledare. Vi har varit och är invandrare, flyktingar, politiska flyktingar, samvetsfångar, människorättsaktivister, journalister, advokater, musiker, organisatörer.

Vi kämpade mot Pinochet, fängslades av Khomeini, vägrade kriga i Vietnam och backade upp Mandela under den tiden då fortfarande hela världen vände ryggen åt honom och den rörelse han var en del av.

Vi flydde undan bomber, drönare, pansarvagnar och vapen – vapen som bland annat har exporterats från landet vi flydde till – Sverige.

Vi var tvungna att starta om på nytt. Våra utbildningar ogiltigförklarades och osynliggjordes. Vi började om med nätverksbyggande. Vi blev och blir än i dag rasifierade. Vi upplevde och upplever rasism och strukturell diskriminering som tar sig uttryck i form av bland annat afrofobi, islamofobi, antisemitism och antiziganism.

Vi hade våra hjältar som offrade sina liv för oss – Samad Behrangi, Victor Jara, Martin Luther King, Malcolm X – och vi har de som fortsätter kampen – Angela Davis, Mireille Fanon-Mendes France, Parvin Ardalan med flera.

Vi delar i mångt och mycket samma historia, erfarenheter och upplevelser. Vi är en del av en gemensam diaspora. En diaspora vars barn i dag är hybrider – kreoler – interkulturella med interreligiös kompetens – flerspråkiga – intersektionella och postkolonialt medvetna. 

Budskapet till diasporans äldre är följande: vi kommer fortsätta den kamp ni påbörjade – vi kommer aldrig glömma bort vår historia – kampen för mänsklig värdighet för alla fortsätter. 

Vi valde inte att fly – vi tvingades att fly. Vi valde inte att enbart träffa mormor eller farfar vid enstaka tillfällen innan en del av dem gick bort – vi blev tvungna att separeras från alla nära och kära. Men i diasporan har vi hittat nya vänner och kamrater och dessa har blivit till nya kusiner och familjemedlemmar. 

För att hylla vår diaspora vars berättelser, livshistorier och erfarenheter allt för ofta negligerats så har jag skrivit en text kring min familjs flykt – en text även skriven utifrån andras berättelser. Berättelser från alla de som har flytt och vandrat till Sverige. Berättelser från alla de som har vandrat och flytt mellan berg och dal – från Kosovo, Somalia till Chile och Argentina – listan på länder är många. Här är ett utdrag ur texten:

Jag föddes under krig, strid, massaker och handgranater/

84, tjöt ett barn, simultant med ljud från massa vapen/

I mammas mage redan van till stress som krig medför/

Bröstmjölk med bismak av ångest gör ju en mör/

Mamma, pappa, politiskt aktiva, en del av oppositionen/

Mot Khomeini och andra styrande i nationen/

Förföljd för åsikter, rättigheter en självklarhet/

Men för ett land med olja är det inte självfallet/

Iran, drömmen för utländska intressen, men/

Mormor från Tjetjenien, fick fly på grund av samma grunder/

Mamma tog mig till källaren, då polisen gjorde sina rundor/

Ständigt kurragömma, fick mig att glömma, att drömma/

Sandlådan, är en sann gåva, men inte för barn som är gömda/

Nattetid, vi bytte revir, mörkret vår bästa vän/

På dagen, blev man dagen, jag fick stanna i provisoriska hem/

Varje dag som nyår, men vår version var dödlig/

Missiler lyste himlen, fyrverkerier var onödigt/

Någon knackade på dörren, mamma tog mig till källaren/

Var är pappa? Någon skrek: Nu har vi dig khaen (förrädare på persiska, arabiska, kurdiska etc.)

Han tillfångatogs och blev placerad i fängelset ”Evin”/

Piskrapp och tortyr, tillvaron var grym/