Så tänkte jag den första oktober när jag och min sambo påbörjade Den sockerfria månaden. Vilket i praktiken skulle innebära inget godis, inga kakor, glass eller annat i den kategorin. Under hela oktober.

De första dagarna var värst. Jag som aldrig älskat bakverk och kakor våndades, nästan kallsvettades, på redaktionsfikat. Det första helgen var märklig. Grönsaksstavarna på fredagsmyset kändes krystade. 

Några situationer kommer jag minnas som extra svåra. Fikat på jobbet. Att vara hungrig i mataffären och inte kunna chockhöja blocksockret med en Japp. Biobesök och filmkvällar. Födelsedagsfiranden. Finmiddag utan efterrätt. Fika i allmänhet. Att gå förbi lösgodiset i affären. Det låga blodsockret vid 15-tiden (en frukt ger inte samma effekt). Att vara någonstans där det ligger en godisskål och Inte. Kunna. Ta. 

Tydligen är det ganska många situationer då jag, som alltså inte ser mig som sockerberoende, förknippar med att äta något sött. När den här månaden nu närmar sig slutet minns jag knappt vad syftet med den egentligen var. Men att ha ”avbetingat” ovanstående tillfällen från att automatiskt vara förknippade med socker tror jag faktiskt är lärorikt. Det går ändå, liksom. 

Och faktum är att sedan kroppen väl hade avgiftats har det blivit lättare och lättare att stå emot. Som med allt annat anpassar man sig. Min sockerälskande sambo tycker likadant, även om han drömde om lösgodis häromveckan. Med det sagt ser jag fram emot min första godispåse när månaden är slut. Ibland har jag ställt mig vid lösgodiset i affären och bara känt lukten av allt sött, salt och surt.

För första gången i mitt liv vill jag verkligen att det ska bli november. Det är ju positivt, om inte annat.