BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Just nu befinner vi oss alla i en destruktiv politisk relation med en av världens mäktigaste män. Och precis som i en nära, våldsam relation har chocken efter det första slaget sakta ersatts av något som liknar normalisering.

Vi har gått från att det var ett otänkbart scenario att en megaloman, narcissistisk man ens kunde tas på allvar till att vi nu försöker förhålla oss till det faktum att en uppblåst sociopat blivit USA:s president. 

Samtidigt som nyheterna fylls av Trumps avskyvärda utspel och politiska beslut, har jag senaste tiden läst ett antal texter som gått ut på att det nog kommer bli okej ändå, att det är dumt att överdriva faran. Jag har läst dem och tänkt att vår mänskliga ovilja att se ondska både är rörande och oförlåtlig. 

Jag har tänkt på Hedi Fried som gång på gång berättat hur lång tid det tog innan folk verkligen började förstå att Hitler menade det han sa och att han faktiskt var beredd att omsätta sitt hat i praktik. Jag har tänkt på Sebastian Haffners bok En tysk mans historia, en vardagsskildring om nazismens framväxt.

Jag har tänkt på berättelser om det forna Jugoslavien, hur goda grannar plötsligt vändes emot varandra för att så småningom hamna på varsin sida i kriget. Jag har tänkt på folkmordet i Rwanda. Berättelser som alla har en och samma tråd: En total overklighetskänsla inför hatet som spreds, hur alltför många inte ville tro eller se konsekvenserna, och hur det slutligen omsattes i våldsam, dödlig praktik. 

Jag tror tyvärr att det är samma sak med Trump. Han är exakt det vi ser att han är. Han menar det han säger och han har alla avsikter i världen att förverkliga sina rasistiska, homofoba, misogyna idéer. 

Det intressanta (och paradoxala) är att fiktionen just nu tycks vara mer klarsynt och sanningssägande än journalistiken. Som om verkligheten ibland blir för dum och hemsk för att kunna skildras på något annat sätt än genom ett fiktivt raster. Förutom de filmer som förutspått Trump/skildrat en Trumpliknande demagog (Bla Tillbaka till framtiden uppföljaren från 1989, The Simpsons Bart to the future från 2000) finns det just nu en tv-serie som på ett spöklikt sätt speglar och kommenterar Trump: The Young pope handlar en omnipotent, megaloman påve med trasig barndom, genialiskt spelad av Jude Law, som inför sina chockade och förvånade kardinaler för in hat och fördömanden i liturgin samtidigt som han raderar tolerans och förlåtelse. Lika otrevlig och nyckfull som han är mot sina anställda medarbetare, lika aggressiv är han mot de miljontals katoliker som hoppats att den nya unga påven ska innebära förändring.

I själva verket gör han sig kvickt av med all reformation och förflyttar den katolska kyrkan hundratals år tillbaka i tiden. På samma sätt som Trump nu har försatt USA i en bakåtvriden tidsmaskin och planerar att öppna de sedan länge stängda kolgruvorna, skriver på beslut som begränsar kvinnors rätt till abort, deklarerar inreseförbud och stänger gränser, bygger murar, inför tortyr och diverse annan medeltida skit. Den fiktive påven, liksom Trump, känner enbart förakt för medierna och vägrar låta sig såväl fotograferas som intervjuas. För alltid skadad av ett svek i sin barndom har Pius XIII – liksom den verklige Trump – stannat på en elvaårings utvecklingsnivå och vill hämnas på hela världen för den smärta han åsamkats. 

Och precis som i verkligheten visar det sig vara förvånansvärt enkelt att vrida tillbaka klockan jämfört med den mödosamma process som kallas utveckling. 

Precis som Trump predikar tv-seriens Pius XIII stängda gränser. "Från och med idag ska allt som varit vidöppet vara stängt. Evangelisering? Har vi redan gjort. Ekumenik? Varit där, gjort det. Tolerans? Bor inte här längre. Den har blivit vräkt. Den har lämnat plats åt en ny hyresgäst som har diametralt motsatt inredningssmak. Vi har sträckt ut handen till andra i åratal. Det är dags att stoppa det."

Ord som kunde vara hämtade direkt från något av Trumps tal. 

Precis som Trump är Pius XIII fullkomligt oberörd inför en upprörd omvärld som chockade försöker förstå vad som håller på att hända. 

Och precis som i verkligheten anpassar sig strax de kardinaler som till en början varit oppositionella. En efter en rättar de sig i ledet och utför till slut påvens vansinniga dekret.

Tv-serien The young pope är ett fiktivt mikrokosmos som återspeglar en verklighet som just nu känns alltför svår att ta in och omfatta i dess helhet. 

Somliga menar att det kommer vara omöjligt för Trump att sitta som president alla fyra år. Jag önskar att de har rätt men tror dessvärre att vi kommer få se allt fler anpassa sig efter denna maktfullkomlige, trasiga pojkman. För precis som den fiktive Pius XIII säger:

"Den här påven förhandlar inte med någon om något. Från och med idag har ordet kompromiss förvisats ur vokabulären."