Det var först den åttonde dagen som det hände något med mig. Jag minns inte längre om det var en tisdag eller en onsdag. Men det var konstigt och overkligt. Det var en obeskrivlig känsla som letade sig fram. Det var ungefär som när man letar efter ett namn i minnet och det först flera dagar senare dyker upp i en som från ingenstans. Samma känsla infann sig. Något från förr. En känsla sedan länge bortjagad, undantryckt eller som kanske rent av inte haft något spelutrymme på en tid. 

Den där åttonde dagen började som de tidigare dagarna med den enda skillnaden att något i magtrakten inte kändes som det skulle, som om det var något som tryckte där inne. Jag sov länge och vaknade med fortsatt smärta i ryggen. Jag kände mig lite bättre än dagen innan. Jag åt en avocadosmörgås och gjorde ett par av mina rehabiliteringsövningar. Jag drack en kopp kaffe och la mig i sängen och tittade på två avsnitt av Gift vid första ögonkastet USA. Sedan somnade jag. Efter en timme vaknade jag igen och tog på mig kläder och gick ut för att ta en av de två promenader som jag ska ta varje dag på ungefär 15 minuter som är en del i min rehabilitering. Och medan jag långsamt gick där med blicken upp i luften och tankarna vandrade, så hände det. Eller jag kom på vad det var som jag kände i magen. Känslan av uttråkning. 

Jag hade blivit uttråkad. Jag kände mig på samma sätt som man gör när man är liten och med hög tilltro ropar till sina föräldrar ”Jag har inget att göra, vad jag ska göra?”. Som ett desperat försök att få föräldrarna att tala för en vad man själv önskar. Eller så där som man kände sig innan man fick gå ut på krogen mellan 12 och 17. Känslan när det blivit helg och man inte riktigt visste var man skulle ta vägen på kvällen med sina kompisar. Känslan när man gick och satte sig på en pizzeria eller en skolgård sent på kvällen. Eller som när man ströskrev på den tidens chatt MSN med massor av folk som man både kände och inte kände, bara för att tiden på något sätt gick lite snabbare om man ingick i massor av konversationer samtidigt med oftast flörtig karaktär. Eller den uttråkade känslan efter många tv-spel man spelade. Känslan av, ”jag vet inte vad jag ska hitta på” tillsammans med ”kan någon underhålla mig tack” är en farlig kombination. Och plötsligt kunde jag relatera till människor som viger sina liv åt att dela, kommentera och skapa sig själva på sociala medier. Uttråkning är farligt. Plötsligt låter jag tummen massgilla inlägg och bilder på sociala medier. Jag kommenterar på folks matbilder, hittar på underfundiga (banala) kommentarer till människors statusuppdateringar, fantiserar om ordvitsar och desto längre tiden går blir jag mer och mer provokativ. Bara något händer!

Sedan tar det stopp.  Jag blir rädd, rädd för att om uttråkningen inte blir omhändertagen så kommer jag att förvandlas till en extremist, eller ännu värre, en sociala medier-spammare. Någon som delar, länkar och gillar urskillningslöst och hudlöst. Så jag stänger ner. Och går till bokhyllan och plockar fram en bok. Jag väljer på måfå. Det spelar ingen större roll vad det blir.

Sedan sätter jag mig upprätt i fåtöljen och läser. Känslan av uttråkning rinner sakta av mig och jag återfår impulskontrollen.