Så här sitter jag igen. Med en deadline för en krönika runt halsen. Datorn är stulen och alla mina alster borta. Men en krönika måste skapas. Trots smärtan och frustrationen. Det är nu du undrar varför. Jag skulle kunna hänvisa till stölden och tidsbristen och ändå få all förståelsen i världen. Men så fungerar det inte. Det handlar inte om lojalitet eller pliktkänsla. Det handlar om den oumbärliga klådan.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Som barn fick jag inte läsa barnböcker eller “imperialistiska” serietidningar. I stället hänvisades jag till klassikerna eller möjligen moderna rymd-och skräckklassiker. Därför smygläste jag Bröderna Grimms sagor och njöt av att kunna stjäla mig en stund med Disney.
Drivkraften var inte att trotsa mina föräldrar utan den där nyfikenheten över vad det var som var så hemskt att jag inte fick se eller läsa. Nyfikenheten har alltid fört mig på oändliga äventyr såväl som till totala katastrofer. En tvångsmässig drivkraft som jag trodde att jag var tvungen att tämja om jag inte skulle gå under. Jag insåg det när jag som 10-åring stod framför Guells byggnad i Barcelona och mamma berättade att arkitekten hade byggt in St Görans drake i husets fasad.
Av min bekant fick jag höra att jag fick skylla mig själv för att jag var en fattig konstnär. Det var ett val jag hade gjort. Jag behöll för mig själv att jag hellre hade valt att jobba med vetenskap. Att jag fortfarande, i smyg, läser avhandlingar och tittade på vetenskapsprogram med ursäkten att det är min son som egentligen vill det. Jag skulle vilja tillägga att om jag kunde skulle jag sadla om och begrava min själ i en massa forskningsresultat om dna eller antropologiska studier. Men det går inte. Jag är inte lämpad att arbeta inom dessa fält. Jag saknar alla vetenskapliga dygder och egenskaper för att bli en bra forskare. Så jag väljer att vara tacksam för det jag har. Min oumbärliga klåda.
Den berömda filosofen Hannah Arendt sa en gång i en intervju att hon skrev för att förstå. När jag hörde henne säga det med det mest sårbara ansiktsuttyck i kombination med enkelheten i hennes ord, vaknade St Görans drake inom mig. Draken skakade av sig alla tidigare försök att tygla den och satte sina klor på min axel. Tillsammans satte vi oss framför datorn, flyttade kattskrället från tangentbordet och började skriva. Jag fortsatte att skriva på mitt favoritkafé när en dag en främmande människa ringde mig och frågade om jag ville skriva krönikor i ETC. Jag blev tvungen att resa mig och titta omkring för att försöka hitta vännen bakom skämtet. Det tog mig två samtal för att inse att det varken fanns dolda kameror eller skumma motiv. Jag hade blivit erbjuden chansen att publicera mina texter. Draken på axeln myste och sträckte på sina vingar men släppte inte sitt grepp. Inom mig hade den oumbärliga klådan vaknat till liv och lyste som en sol.
Jag vet nu att jag är där jag ska vara och att jag gör det jag var menad att göra.
Kattskrället ligger i knäet i stället och spinner sitt välbehag in i min kropp medan jag försöker minnas vilken av Bröderna Grimms sagor jag hade slaktat i den bortstulna datorn. Jag erkänner att jag sörjer förlusten av alla forskningsrapporter och nedladdade föreläsningar som inspirerade mig. För det tog mig lång tid att organisera alla mina intresseområden. Orden däremot, dem bär jag alltid med mig. Det är därför jag kan skriva denna krönika till dig nu. För min oumbärliga klåda göder min drivkraft och min drivkraft livnär sig på min oumbärliga klåda och du, du är min musa, du som nu läser mina krönikor. Så om det är okej med dig, låt oss fortsätta med denna solbelysta dans in i nästa krönika.
