Där kunde små lintottar växa till sig i fred och frihet. Där kunde de springa över soliga gräsmattor och skapa bilder av lycka för familjens fotoalbum. De kunde äta sig mätta på varierad kost och var det något som inte riktigt smakade kunde man i ansvarsfull lekfullhet låta en sked för Farbror Sven landa på kräsen tunga. 

Det var någon sorts Per-Albin-land med statsreglerad omsorg och små hus för lyckliga familjer. Men där planterades också tidens skam över sakernas tillstånd. Vi levde i de benådade resterna av en värld i brand. Vi borde ha delat vårt bröd med de som dragit nitlotter i den demografiska tombolan. Varje tugga var i någon mening oförtjänt. Vi skulle böja våra huvuden och
ödmjukt tacka Gud eller någon annan storhet för annars kunde allt vara borta innan man hann säga industriell expansion. Det var nästan för bra för att vara sant och jag undrade vem som byggt alla murarna runt oss. 

Ja, vem bäddade våra liv i bomull? Var det en Gud som placerat ut de små husen, målat dem i milda färger och nu höll sin hand över oss och skulle fortsätta med det bara vi blandade mammas köttbullar med en klädsam rodnad? Allt det där grundade sig i en fullt motiverad tanke om att visa tacksamhet men också i en visshet om att inga slott var byggda för evigheten, hämtade ur de sannsagor som mor- och farföräldrar spridit om ett annat Sverige, i en annan tid, med dragiga hus, löss, svält och sjukdomar. 

Sverige och Tyskland är de länder i Europa som
tagit emot flest flyktingar. Jag tror inte att det är en tillfällighet. Jag tror att åtminstone de äldre generationerna lever med en kollektiv skuld från andra världskrigets dagar. Tyskarna för att de satte världen i brand och utvecklade en industriell förlängning på de koloniala utrotningskrigen. Vi svenskar för att vi lät malmtågen gå, trupptransporter passera och hade landet fullt av medlöpare. 

Efter kriget slapp vi resa våra städer från noll. Vi slapp leta efter anhöriga bland aska och ruiner och kunde lugnt leva vidare i orört land. 

Vi vill så gärna tro att vi byggt välstånd med tomma händer och egen kraft men sanningen är att andra har betalat priset för den. Vi tog till och med. OS-guld i fotboll 1948. Det hade aldrig hänt om andra nationer hade sluppit begrava sina unga män. 

Jag tror inte att svenskar och tyskar är finare människor än danskar och ungrare. 

Inte heller tror jag att alla goda handlingar har sin botten i skamkänslor. 

Men jag tror att många av oss har en oreglerad skuld att släpa på.