Och det blev tydligt att begreppet kunde fyllas med allsköns skåpmat.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

”Jag vill prata om värderingar, bryta utanförskapet och planen för ett starkare Sverige, men utan att låta som en gammal LP-skiva som har hakat upp sig”, förklarade moderatledaren Anna Kinberg Batra i P4 Extra.

Det gick sådär.

Moderaterna vill till exempel ”öka drivkrafterna till arbete” genom att införa ett ”bidragstak i försörjningsstödet”. ”Det måste alltid löna sig mer att arbeta än att inte göra det”, deklarerade man på SvD Brännpunkt.

Någon som hört den förut?

”Höga ersättningsnivåer i socialförsäkringarna bidrar till att många människor fastnar i ett permanent utanförskap”, skrev Fredrik Reinfeldt och Anders Borgs nya moderater i höstbudgetmotionen 2004. ”Vi stramar inte åt bidragen för att jäklas med folk utan för att göra det mindre lönsamt att vara sjuk eller arbetslös”, sa Anders Borg året efter. Och hösten 2006 – efter en valrörelse där man ställt sin egen ”arbetslinje” mot sossarnas ”bidragslinje” – kunde så den förenade borgerligheten skrida till verket. För de svenskar som levde i det Alliansen definierade som ”utanförskapet” – alla som fick någon typ av ersättning från de offentliga trygghetssystemen – följde sedan åtta svåra år av sänkta ersättningar, hårdare kontroller och drakoniska utförsäkringar.

Redan 2012 konstaterade den parlamentariska socialförsäkringsutredningen följande: ”Det internationellt sett höga inkomstskydd som länge har förknippats med ersättningsnivåerna i de svenska socialförsäkringarna verkar till stor del tillhöra historien.” Och ett par år senare slog den statliga Inspektionen för socialförsäkringen fast att den för Sverige så typiska inkomstbortfallsprincipen höll på att ersättas med ett ”grundtrygghetssystem”. I a-kassan hade ”ett grundtrygghetssystem redan etablerats”.

I bästa fall, bör väl tilläggas. För samtidigt har tiotusentals svenskar utestängts eller kastats ut från a-kassan och sjukförsäkringen under det senaste decenniet.

Samhällsforskarna har tvingats mynta ett nytt begrepp – försäkringslöshet – och Svenskt Näringsliv (av alla organisationer) har uppmärksammat de uppemot 200 000 svenskar som lever ”utanför utanförskapet”.

Många av de arbetslösa och sjuka som nekats a-kassa eller fått foten av Försäkringskassan har i desperation sökts sig till det kommunala socialkontoret. Åtta av tio socialbidragstagare borde egentligen ha andra ersättningar, visar Socialstyrelsens siffror. Men de har fallit igenom de söndertrasade skyddsnäten.

Samtidigt har även det yttersta skyddsnätet försämrats. Socialbidraget har urholkats rejält sedan 80-talet. Flera regeringar har struntat i att räkna upp riksnormen, och ute i kommunerna uppmanas socialsekreterare att vara ”restriktiva”. Krav på motprestation har i den så kallade Landskronamodellens efterföljd förvandlat den lagstadgade rätten till en skälig levnadsnivå till en högst villkorad allmosa, och i många kommuner används avslag och indragna bidrag numera som uppfostringsmetod.

Det märkliga med Moderaternas senaste utspel är att man låtsas som att inget av detta har hänt. Som att vi fortfarande lever i Sossesverige. Man talar om ”vårt generösa välfärdssystem”, när vi i själva verket blivit en socialpolitisk medelmåtta.

Ändå spelar den moderata jukeboxen samma gamla visa på repeat. Man vill ”motverka att drivkrafterna till arbete minskar när bidrag staplas på varandra”.

Som om trygghet vore en stapelvara i dagens Sverige.

”Det ska löna sig att gå från bidrag till arbete”, sjunger Anna Kinberg Batra på klassiskt Reinfeldt-Borg-manér. Men efter ett 90-tal medpaniska nedskärningar och åtta alliansår med ideologiskt motiverad välfärdsslakt kan de som av egennyttiga skäl ”väljer” bidrag framför arbete förmodligen räknas på ena handens fingrar.

Nu hör det också till saken att den liberalkonservativa arbetslinjen inte skapat den fulla sysselsättning som en gång utlovades. Vad vi fått istället är ett land med vidgade klyftor och växande fattigdom. Strax innan regeringsskiftet 2014 konstaterade nationalekonomen Bertil Holmlund i en rapport till Finanspolitiska rådet att Alliansen ”avsiktligt och framgångsrikt har bidragit till att skapa större inkomstskillnader mellan förvärvsarbetande och icke förvärvsarbetande”. För sjuka och arbetslösa hade medelinkomsten sjunkit avsevärt sedan 2006. De som levde i utanförskap hade helt enkelt blivit fattigare, och politiken därmed ”bidragit till den markanta ökning av relativ fattigdom” som bland annat uppmärksammats av OECD.

Om man nu överhuvudtaget kan tala om svenska värderingar så torde generell välfärd och jämlikhet ligga rätt bra till ute i stugorna. Värderingar som dock utsatts för ständiga angrepp och successiv devalvering, antagligen för att alla inte omfamnar dem.

”Att på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken, i syfte att öka den allmänna välfärden, kommer att vara politikens och den politiska ingenjörskonstens viktigaste uppgifter åtminstone under de närmaste 3 – 4 decennierna”. Så uttryckte sig Anders Borg som ung sakkunnig på regeringskansliet 1992. ”Arbetet kommer att kantas av misstag, bakslag och besvikelser, precis på samma sätt som det mödosamma arbetet med att bygga upp modellen, men det måste ske”, mässade han.

Allianspartierna hade åtta år på sig att montera isär välfärden sist det begav sig. 2018 kommer de söka mandat för ytterligare fyra år.