Orden, ”signalerna”, har snurrat runt ett tag. Och uppenbarligen slagit rot.
Konsekvenserna går inte att överblicka.
Kunde ens Sverigedemokraterna föreställa sig att deras skruvade världsbild på bara några månader skulle bli regeringspolitik?
Att läget är förtvivlat har inte gått någon förbi. Men om bördorna fördelats solidariskt, också i vårt eget land, skulle vi klarat det ännu en tid. Om andrum behövs handlar det om att hitta bättre alternativ än tillfälliga uppehållstillstånd, som även Migrationsverket betackar sig för, och medicinska ålderstester som dömts ut som ovetenskapliga för flera år sedan.
De som verkligen behöver andrum – människorna på flykt – får inte skuggan av ett sådant. De ska fortsätta leva sina liv på helspänn. Vad gör det med redan traumatiserade människor? Kan någon av dem som ställt sig bakom flyktingöverenskommelsen vara så snäll och förklara på vilket vis tillfälliga uppehållstillstånd bidrar till integrationen?
Tillfälliga uppehållstillstånd som förlängs med tillfälliga uppehållstillstånd. Vad ger det för trygghet eller möjlighet att planera sitt liv? För barnen? För de vuxna? Stopp för anhöriginvandring. Vad blir konsekvenserna?
Mina egna föräldrar fick vänta i sju år på det svenska medborgarskapet. De pratade sällan om det men jag är ganska övertygad om att baltutlämningen 1945 levde i dem som en ständig påminnelse om att ingenting är säkert, att trygghet är en chimär. Så är det förstås för alla. Men det är en sak att veta att risken att bli överkörd eller få en dödlig sjukdom finns där. En helt annan att ha otrygghet som grundackord i sitt inre. Vilket är vad flyktingarna nu ska utsättas för. Alla de som så många, Stefan Löfven inte minst, tidigare talat om som en tillgång för ett åldrande samhälle.
Det är ju inte så att flyktingkatastrofen upphör för att människor hindras från att komma hit. Även om alla blundar finns de kvar. I Grekland, Turkiet, Kroatien, Syrien, Iran. Med eller utan de id-handlingar som de kanske aldrig ens haft, tvingats lämna ifrån sig eller kastat i tron att det gjorde flykten säkrare.
Och hur ska det hela hanteras? Ska Skånetrafikens biljettkontrollanter tvinga ensamkommande barn av tåget i Köpenhamn? Frågan ställs av C-politikern Niels Parup-Petersen.
Finns det alternativ? Absolut. Några timmars surfande visar att många tänker konstruktivt.
Mikael Jämtsved, kommunalråd för Miljöpartiet i Järfälla, betackar sig för den ”hjälp” regeringen ger och föreslår undantag i plan- och bygglagen för att kunna omvandla oanvända kontors- och industrilokaler till boenden.
Skippa administrationen för ansökningar av vinterjackor och omreglera upphandlingsreglerna så att det går fortare att få fram sängplatser. Acceptera tillfälliga enklare boenden, tycker Ulf Bjereld (S).
Tillfälligt. Inte permanent. Men för att lösa en akut situation.
Den lilla ljusglimt som finns just nu är den andra verkligheten. Den som handlar om det solidariska Sverige som sällan blivit så tydligt som denna iskalla höst.
Människor köar för att bli gode män eller ta emot ensamkommande barn i sina hem. De delar ut mat, lär ut svenska, bäddar sängar, läser läxor och ser till att barnen får leka igen.
Men alla har inte den fysiska tiden. Varför går inte Svenskt Näringsliv i spetsen med en rekommendation att låta anställda som arbetar frivilligt med integration få göra det på arbetstid, kanske en halv dag i veckan?
