Kanske är det med avsikt, jag ser rubrikerna om den tilltagande fascismen i Turkiet, om Donald Trump.
Vänder bort huvet, försöker titta på himlen.
Den är fortfarande blå.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag spelar Gimmie shelter med The Rolling Stones och dricker sprit sent på natten, det är varmt och jag sitter i mörkret för mej själv, då är det nästan som att jag njuter.
Åker med den mörka floden, ner i avgrunden. Eller kanske havet.
Varför gör ingen nånting? Den här planeten är på väg åt helvete, varför letar folk Pokémon och lägger upp sina shoppingfynd på Instagram, som om ingenting kommer att hända?
Frågar jag, dum som ett spån.
Dan efter tar jag nya tag.
Jag avinstallerar Instagram och Facebook från mobilen, eldar upp cigaretterna och häller ut spriten.
Tar emot besök av barn och barnbarn, försöker vara en bra morfar.
Men det är som om nån har satt en kikare framför mina ögon och vänt den bak och fram.
Jag skriver en låt om det, den är helt utan hopp.
Jag som såg som min uppgift, som artist, att sprida hopp.
Kanske jag inte borde skriva det här, kanske jag borde gå till doktorn och få nån slags medicin mot det här. Men nånting i mej driver på. Och så länge nåt driver på så lever man ju ...
Kanske är det lyx att sitta här och gnälla? Men vafan, den här framochbakvända kikaren är jävligt annoying. Kan nån ta bort den?!
Jag har för fan plikter att fylla, jag har relationer med människor som kräver min närvaro.
Jag har framför allt, just nu, ett litet barnbarn som bor här och som är väldigt förtjust i mej. Han kallar mej morsan, han har svårt med konsonanterna F och R, så jag får heta morsan. Han kommer till mej där jag sitter vid vinbärsbuskarna och vill hjälpa till, han vill sitta likadant som jag, om jag sitter på huk gör han det också, han iakttar mej och jag skärper mej. Jag ska inte överdriva den här kikarn, ibland är livet väldigt nära, han säjer ”anden” och menar att jag ska hålla honom i handen när vi går i trappen. Sånt.
När jag är bakis försöker jag gömma mej i buskagen för honom, han går runt med sin mamma och ropar ”morsan, morsan” och jag gömmer mej och skäms lite men jag måste låta snuset eller ciggen verka först, jag måste börja andas och titta lite på himlen, jag är för fan 56 år och har gjort mina småbarnsförälderår. ”Jag vaknar varje morgon med en hemskhet i mitt bröst”, sjöng Kjell Höglund. Nu vet jag vad han menar.
Jag måste liksom hitta en attityd till den här allvarligt sjuka världen, en som håller, som gör att jag kan vara i denna världs sjukrum och stå ut med att se världen rossla i syrgasmasken.
Jag har kämpat genom åren, måste jag säja.
Jag har också planer för att fortsätta kämpa. Jag satte 600 tomatplantor i våras varav ungefär hälften nu blommar och sätter frukt nere i ett växthus på Egen El-kullen i Katrineholm, ömt vårdade av Lindha, Herakli och dom andra som jobbar där. Vi ska odla nya sorters tomater som är mycket godare och näringsrikare, eller dom är egentligen gamla sorter, inte lika produktiva men mycket bättre. Och så ska vi bevisa att det går att ha uppvärmda växthus året om som inte slukar energi, utan tvärtom producerar energi, vi ska ha solcellsfilm i växthusglaset.
Det känns bra att tänka på.
Men jag är livrädd och tycker att det är en overklig mardröm som vi alla är på väg in i.
Sätt igång nu och ändra på det.
Jag kommer.
Ska bara få av mej den här kikaren först.
