Gramsci menade att det handlar om att förstå alla människors filosofi för att kunna förändra värderingar. Det räcker exempelvis inte med att upplysa människor om att det är farligt att röka. Väldigt få tycks sluta med hjälp av den informationen. Om vi däremot förstår varför vi vill röka, då kanske det går att förstå hur det ska gå till när någon ska sluta med det. Eller varför någon vill tända eld på en bil i sitt eget område. Det räcker inte att skicka dit polisen och säga att det var fel. Varför ville personen göra det? Vilken filosofi ligger bakom? Jag var tagen av Gramsci för jag tyckte att han var den första vänsterfilosof jag läst som tog alla människors tankar och idéer på allvar. Och jag var trött på att spela politisk teater som skulle upplysa publiken om hur de skulle tänka.

Men ändå ville jag ändra på massa saker i världen. Därför anmälde jag mig till en kurs på ABF. Vi skulle lära oss mer om klass. Vår lärare var en ung aktivist som brann för frågan. Han hette Petter och hade precis vunnit en tävling på tv och fått 50 000 kr, som han sedan skänkte till en utomparlamentarisk grupp. Vi kursdeltagare var en brokig skara. När han en dag kom med en text som ifrågasatte arbetarlitteraturen blev en del djupt provocerade. Målet är det klasslösa samhället, och genom att formulera de olika klasserna så kan vi utplåna dom.

Men bidrar litteraturen till det? Eller blir det tvärtom så att litteraturen befäster klass och klasstillhörighet genom bekräftelse och identifikation? Det var en avancerad frågeställning som stannade i mig. Det handlar inte bara om litteratur. Det handlar om berättelser vi konsumerar. Öppnar de upp för nya sätt att se på saker eller förstärker det vad vi redan vet?

Under metoo berättades otaliga berättelser med syftet att förändra strukturer som infiltrerat vår kultur. Och det var i många fall nödvändigt och möttes av starka reaktioner. Men efter en tid upplevde jag att berättelserna blev enahanda och att den komplexitet som ibland krävs för att förstå olika situationer uteblev. När försök till fördjupning eller motsägelsefullhet lyftes in i diskussionen tolkades det som förnekelse och väldigt svåra och komplicerade saker blev svartvita. Som att vi är många som accepterat, sett och ändå inte agerat under många år. Att vi uppfostrats i ett klimat som tillåter det vi egentligen inte accepterar. Varför har superkompetenta och smarta personer sett men inte agerat? Vad är orsaken till det (som Gramsci skulle ha frågat!)? Istället för att komma vidare i de frågorna, tog ett mediemaskineri över. Etiska regler sattes ur spel till förmån för smaskiga berättelser om kändisar, våld och sex i en sörja som var klickbarare än det mesta. Och åtminstone min bransch fick lägga all energi på att bemöta och försvara eller undvika att hamna på fel sida.

Representanterna för rörelsen fick också nya identiteter, de blev feministaktivister och fick ge stora intervjuer i mittuppslaget med snygga bilder. Syftet – att förändra maktstrukturer som ger ett fåtal mest luft i rummet – gick ibland om intet. Och berättelser som inte befäste rörelsens syfte utan vidgade frågan, gjorde den mer komplex och så svår som den faktiskt är fick svårt att komma fram. De berättelserna drunknade i en dramaturgi vars karta redan var uppritad. Att Benny Fredriksson också hade andra sidor, inte bara var en maktens man. Att situationer där ett oklart övergrepp begåtts var lika förvirrande för bägge parter. Eller nån som gjort något dumt för tjugo år sedan men aldrig mer, nu blir uthängd som våldsverkare och sexist. Människor kan trots allt förändras. Det är såklart bara den ena sidan. Metoo har också skapat en förändring på våra arbetsplatser och ökat medvetenheten om hur maktstruktur fungerar på många håll. Och det finns verkligen ett oerhört värde när en grupp genom erfarenheter – berättelser – förstår att de inte är ensamma. Att synliggöra sin situation är ibland att synliggöra fler. Och det är ofta ett första steg mot förändring. Det outtalade får ett språk, blir till en berättelse och plötsligt har verkligheten vidgats. Det är därför dessa rörelser är så viktiga.

Men de måste också gå att ifrågasätta. Precis som kulturyttringar, musikstilar och arbetarklasslitteraturen. En känd rappare sa precis innan han blev häktad, att hela hans karriär har han skapat för att han ville bli en annan. Att han ville ha ett annat liv, en annan framtid än den han beskriver i sina texter. Jag tror inte att han är ensam om att vilja det. Ortens poeter blir kända ibland. Men det leder ofta till en representation som är svår att kliva ur. Berättelsen om ortens poet kräver att hen fortsätter att vara ortens poet även när hen blir känd. Nu ska hen bara vara med i tv-soffan och berätta om det. När ortens poet vill bli något annat är dörrarna inte längre lika vidöppna.

Så jag återkommer till frågan om huruvida berättelserna hjälper oss att förändra. Eller kanske när. När gör de det?

I vårt medielandskap fastnar ofta den goda intentionen vid en klickbar story. Och den befäster ofta bilder vi redan bär istället för att utmana dem.

Kanske har Gramsci rätt i att alla människor är filosofer. Och genom att gestalta just dessa filosofier, hur provocerande de än må vara så kan vi förstå världen bättre. Något grundläggande i ambitionen att åstadkomma förändring.

Allt det här hade inte hänt när jag gjorde entré som Ulrike Meinhof på Teater Tribunalen. Mitt svarta hår var bara en metafor för klasskamp som vi både älskade och ifrågasatte. Men Gramscis ord bär jag med mig. Vi är alla filosofer och som sådana bör vi betraktas. Våra berättelser bär på budskap och öppningar som har en potential att göra allting mer svårbegripligt, men just därför mer sant.