Om tjejer i hiten ”I kissed a girl” från 2009, smakade gott och hade mjuk hud, har de 2024 fått ännu fler kvaliteter: ”Sexy, confident/So intelligent/She is heaven-sent/So soft, so strong/She's a winner, champion/Superhuman, number one/She's a sister, she's a mother”
Enligt Katy Perrys nya låt har feminismen segrat. I refrängen upprepar hon, gång på gång: It's a woman's world and you're lucky living in it!
Men ingen som lever i Katy Perrys kvinnovärld verkar känna att den har tur. Tvärtom är alla rasande. I kommentarsfältet på sångerskans Instagram skriver användare att hennes nya låt är cringe, desperat och den mest ytliga feminism de sett på länge.
Ilskan handlar inte bara om att låtens textrader är fruktansvärt platta, eller att soundet är katastrofalt, eller att hon i den obegripliga musikvideon klär ut sig till byggnadsarbetare och sexualiserar sig själv på ett sätt som får patriarkatet att kännas mer levande än någonsin.
Att låta en man med det ryktet producera den här typen av låt är inte att skjuta sig själv i foten. Det är att rikta en kulspruta mot huvudet och pressa ner avtryckaren.
Det handlar också om den övertydliga dubbelmoralen i ”Woman's world”, eftersom producenten bakom låten, Lukasz Gottwald (Dr. Luke) anklagats för att ha drogat och våldtagit artisten Kesha. Dr. Luke nekar visserligen till anklagelserna, och rättsprocessen mellan honom och Kesha är nedlagd. Men fortfarande.
Att låta en man med det ryktet producera den här typen av låt är inte att skjuta sig själv i foten. Det är att rikta en kulspruta mot huvudet och pressa ner avtryckaren.
Som en, extra fyndig, Instagram-användare kommenterade: ”It's a woman's world and Dr. Luke is happy living in it.”
Katy Perry har lagt upp ett desperat försvarsklipp där hon förklarar att musikvideon inte ska tolkas seriöst. ”Du kan göra allt, till och med satir”, skriver hon, men hennes följare är inte nådiga. ”Om du måste förklara ett skämt betyder det att skämtet inte fungerar”, skriver en av kommentatorerna, och får över 1600 likes.
Ingenting med låten går att ta på allvar, men den fungerar inte heller som satir. Det som återstår är att se den som ett studieobjekt, ett tidsdokument från en svunnen, fruktansvärd tid då exakt vad som helst kunde säljas så länge det stod FEMALE EMPOWERMENT på det. En tid där alla var rosaglittriga idioter som talade i intetsägande klyschor om en feminism utan udd. En tid då det kändes som att målet med jämställdhetsrörelsen var att få så många personer som möjligt att tatuera in en kvinnosymbol.
Det sjuka med Katy Perrys nya låt är egentligen inte att den finns, även om den får mig undra vad fan hennes presspersoner ägnat de senaste åren åt. Det riktigt sjuka med ”Woman's world” är att den för inte så längesen antagligen hade fått ett betydligt mer positivt bemötande.
Mellan ungefär 2008 och ungefär 2013 pågick en guldålder för den kvinnliga popmusiken. Beyonce, Lady Gaga, Kesha, Rihanna och Katy Perry hade ett extremt inflytande och släppte banger efter banger. Det var maximalistisk, glättig musik, ofta extremt sexualiserad och inte sällan vulgär. Men det fanns också budskap om självständighet i musiken (FEMALE EMPOWERMENT). Om kvinnan som det överlägsna könet och det aktiva subjektet.
Idag är det enkelt att genomskåda. Att se det förljugna i kvinnor i små bikinis som sjunger om att de styr världen för att en manlig producent eller agent eller musikvideoregissör sagt åt henne att göra så. Men då visste vi inte bättre. Vi nynnade med till Rihannas låt om att bli slagen i sängen, till Lady Gagas rader om att ”take a ride on your disco stick” för att sekunden efter vifta med fingret till Beyonces ”Single ladies”.
Musiken var banal, både form- och innehållsmässigt. Och Katy Perrys nya låt är en förlängning av den banaliteten. Att se hennes musikvideo framkallar känslor av ”das Unheimliche”, uttrycket är bekant och främmande på samma gång.
Det är inte tonerna av den kvinnliga självständigheten vi hör i ”Woman's world”. Det är tonerna av 2011.
