Krönika: Den gamla goda verkligheten

Äntligen är sommaren slut. Äntligen slipper jag känna att jag suger om jag inte går ut på en hel dag.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det finns en vidbränd kant av ångest runt den trötta meningen "Det var skönt med semester, men nu är man tillbaka i verkligheten!" Så vad var din semester, en psykos? Jag vet inte vilken tid på sommaren som är mest deprimerande – den innan alla ska gå på semester och pratar om allt det underbara de äntligen ska hinna med på sina fem veckor, eller tiden då alla kommer tillbaka och pratar om hur de inte hann med allt. Utan att våga erkänna att de egentligen alltid skulle vilja ha semester.

Jag flydde pressen av att carpa årstiden genom att jobba, hela sommaren. Eller, det var inte precis ett val. Som student utan rika föräldrar eller ett fett sparkonto är det snarare ett måste. "Ska du jobba, hela sommaren?" Ja, du vet, alla har inte ett fast jobb och betald ledighet.

Nej, jag tyckte inte att det var jättekul. Men jag tyckte inte heller att det var så jättehemskt som alla andra i min omgivning verkade tycka. Det blev en effektiv metod för att snabbspola en årstid som annars alltid andas en press på att allt ska vara så jävla kul och skönt hela tiden. Nu slapp jag fundera på hur jag skulle lyckas med det, för jag skulle ändå gå till jobbet dagen efter. 

Ändå skulle jag inte vilja tala för den metoden. Jag vet inte vad jag vill förespråka egentligen, för allting hamnar i ett moment 22. Jag vill inte jobba tills jag stupar, men jag vill inte heller vara nöjd och tacksam för fem betalda veckor en gång om året. Samtidigt som jag för allt i världen inte vill förlora mig själv i en destruktiv tillvaro utan känslan av aktivering och sammanhang. 

Allt blir till en grå deg i mitt huvud, det är så svårt att veta vad man faktiskt vill i ett samhälle där vi inte ännu hittat en gyllene medelväg, en hälsosam balans mellan lust och rutiner. Där du inte får ett val, utan i stället tvingas gå med på att för mycket är bättre än för lite. Då blir det svårt att vara den som vill trappa ned, för då kommer skammen. Och ur skammen växer en rädsla. 

Sex timmars arbetsdag? Nej, det går inte. Basinkomst? Hjälp, nej tack. Det är bra som det är. Eller, det är kanske inte jättebra. Men det är inte jättehemskt heller. 

Och så blir det höst och det mörknar klockan 19. Och allting fortsätter att pågå.

Ett år kvar till nästa fem veckor. Trehundrasextiofem dagar kvar i gamla goda verkligheten.