Mitt flöde i sociala medier har, som för de allra flesta av er, egentligen bestått av en sak den senaste veckan. Det lidande människor på flykt måste utså. Hur förhoppningar om hjälp krossas i Medelhavets vågor eller av taggtrådsstängsel vid gränsen och av stoppade tågvagnar. Men också hur vi äntligen verkar vakna upp och med ett ryck inser att vi måste göra något. Det länkas till hjälporganisationer, det samlas in kläder, det skapas namnlistor och det visas bilder på tusentals personer som står i regnkläder och demonstrerar för en mänskligare värld.
Det är hoppfullt.
Det är kanske därför jag reagerar med att bokstavligen vilja kräkas när det plötsligt i mitt Facebook-flöde dyker upp en reklamfilm för ett hårborttagningsmedel. Insprängt bland rapporterna om flyktingarna som saknar vatten och mat på de grekiska öarna så visas alltså en film där en tonårstjej berättar hur hon ska packa för Grekland. Tjejen funderar på vad hon ska ta med sig. Om hon ska ha tre ”outfits” eller fler. Om kjolen är okej för restaurangbesök och hur man bäst kombinerar delarna till hennes fyra bikins. I slutet stryker hon hårborttagningsmedel på benen för att vara garanterat hårfri i de två veckor hon ska vara borta. Och det är alltså det här hon får betalt för av företaget bakom hårborttagningsmedlet.
Varför reagerar jag så starkt? Hon är ju bara en vanlig tonårstjej som vill ha lite roligt i Grekland och dessutom får betalt för det. Jag har ju själv semestrat i Grekland. Vem är jag att döma? Rakat benen har jag också gjort.
Kanske reagerar jag just för att jag inte kan döma. För att även jag har låtit det gå så långt. Vi får de politiker vi förtjänar, brukar det heta. I förlängningen handlar det om vad vi tillsammans har ansett har varit det viktigaste de senaste årtiondena. Vad vi har godkänt genom tystnaden.
Så här många människor har det inte varit på flykt sedan andra världskriget. När det kriget tog slut, när miljoner människor hade dött och Europa låg i spillror, tyckte de demokratiskt valda ledarna att det bästa sättet att säkra freden var att bygga en inre marknad. Fri rörlighet för varor och tjänster. Fri rörlighet för till exempel hårborttagningsmedel. Fri konkurrens. Som förutsätter konsumtion som eldas på med reklam.
Det fanns andra fredsprojekt också, men det som lever och är starkt så här 70 år senare är just EU och den fria marknaden. Tyvärr betydde den här fria marknaden att vi vände oss mot det utanför marknaden. Freden här skulle garanteras genom högre murar mot omvärlden. Och resultatet ser vi
i dag. Drunkningarna, ledare som lägger tid på att strida om vems ansvaret egentligen är, flyktingar som tvingas kasta sig på tågrälsen för att tas emot.
Men om vi nu får de politiker vi förtjänar och om vi nu faktiskt har vaknat, då kan vi göra annorlunda. Då kan de här tusentals demonstranterna i regnkläder på olika torg i Europa skapa en ny fredsrörelse. En som tillåter oss att drömma om Greklands stränder med gott samvete.
