Det är en vidunderlig vårkväll. Luften är klar och aningen kall, vi sitter under en filt i hammocken. Det är fortfarande ljust. En rödhake sjunger för en annan rödhake från en gren i äppelträdet, sedan blir det tyst och stilla. Vi har det bra just nu. Liljekonvaljer avlöser vitsippor och snart slår syrenen ut. Pionerna är på väg, iris, vallmo ... men vad är det för små blad som sticker upp där i jorden bredvid malvan? Säg inte att det är...? Jo. Allt hade verkligen varit perfekt, lyckan hade varit fullkomlig, om det inte vore för den förbannade parksalladen!
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Förra sommaren visste jag inte vad det var för ljusgröna blad som täckte marken i ett hörn av trädgården. Det var en lycklig tid, naiv och bekymmerslös. Jag tyckte till och med att de var lite fina. Sedan började jag googla. Parksallad kan sprida sig över flera hundra kvadratmeter stora områden. De har långa, aggressiva rotverk, och en ny planta kan växa upp från en minimal bit av en kvarlämnad rot. Parksallad kväver all annan växtlighet och tar hänsynslöst över din trädgård. Parksallad tvingar ner dig på knä. Parksallad tar över ditt liv, din identitet, din vänskapskrets, ditt Facebook-konto. Den skriver vulgära meddelanden till dina vänner, knäcker alla lösenord, kapar din mejladress, skimmar din bankomatkod och tömmer ditt konto. Parksallad wants to kill you! Och som jag kämpade i höstas. Jag grävde och körde skottkärra, långt bort i skogen med eländet! Fyllde på frisk jord. Planterade andra växter. Min taktik var ogräs mot ogräs, och jag satte starka och lättspridda växter som jag ändå tycker om – praktlysing, mynta, akleja, oregano – och lät ogräsen helt ovetenskapligt fajtas mot varandra i något sorts Pokémongym. Så kom vintern. Och nu våren. Praktlysing och akleja skjuter upp ur jorden och lovar blommor, men mitt fokus ligger inte längre på dem. Mitt fokus ligger på de små äckliga bladen som lurar i utkanten.
Metaforen är nästan löjligt tydlig. Det är liksom inte lätt som en plätt att välja glädjen i livet. Det är lättare att välja irritationen. Rädslan. Ilskan. Oron. Har du en gång lärt dig att känna igen parksallad så ser du inget annat. Lyckan är lätt att identifiera på bild, men när du möter den öga mot öga kan det kännas mer hemtamt att vända bort blicken och titta rakt ner i ogräset. Som i morse när jag följde fyraåringen till förskolan. Han – en bedårande figur i bak- och framvända kläder, uppfylld av glädjen över att majs och bajs rimmar. Han gör en sång om det och sjunger den högt och ohämmat. Han tar min hand, och jag vet att om jag hade sett oss två på bild så hade jag avundats lyckan. Jag vet att det här är ett sådant ögonblick som jag vill minnas när jag tänker tillbaka på mitt liv, en stund av ren glädje, kärlek till ett barn, vår och vitsippor, men jag har nackspärr i dag. Så otroligt irriterande! Det strålar hela vägen ner mellan skulderbladen och dessutom har varningslamporna i bilen börjat lysa igen och varmvattenberedaren låter på ett konstigt sätt. Därför är jag kort i tonen när jag säger att han måste akta sig för bilarna. Och barnet slutar att sjunga, ser sig noga för och blir en aning mera vuxen och medveten just i denna stund.
Kanske är den rena lyckan, den helt utan parksallad, förbehållet det lilla barnet? Ju mindre medvetenhet om sakernas tillstånd, desto mer lycka? Som Eva i paradiset, innan ormen sabbade allt, naiv och fokuserad enbart på det som är underbart? Och kanske är det först sent på ålderns höst som det är möjligt att nå dit igen? När vidvinkelseendet börjar avta, sinnena mattas av och minnet börjar svikta. Då kan jag kanske äntligen titta ut över trädgården igen och säga: Åh vilka fina små gröna blad, jag undrar vad de kan heta?
