Varför har dom kvalité? 

Jo för att det är dom första. 

Så har allt som är först kvalité? 

Nej, såklart inte, men just snöflingor har det.

Det tycker inte jag, jag tycker att snöflingorna i februari, är dom som har kvalité. 

Det har dom senaste dagarna stormat en del kring vår nya kulturminister Alice Bah Kuhnkes debattinlägg på DN Debatt, mycket av kritiken har utgått från att kulturministern endast presenterar floskler och plattityder. Jag kan hålla med om detta, även om det trots det är intressant att titta på vilka plattityder och floskler som presenteras. Och precis som före Alice Bah Kuhnkes tid och precis som ofta inom all kultur så nämns ordet. Kvalité. Detta märkliga ord, som vi kan förstå vad det innebär när det handlar om våra kläder (att dom håller länge). Men kring kulturen? 

Ordet nämns i artikeln i olika konstellationer fem gånger utan någon som helst förklaring.

”I budgeten rör våra kulturpolitiska prioriteringar kvalitet, tillgänglighet och delaktighet. Det handlar om satsningar på konstnärlig nyproduktion av hög -kvalitet”.

Andra ord i artikeln är till exempel ”kulturell kvalité”. (Alla vet väl vad det är?  Tjeckhov? Doobidoo? Scummanifestet? Paradise hotel?)

Vad jag skulle önska inom det svenska kulturlivet är en diskussion om just detta. Att det formuleras vad kvalité är, vad för typ av kvalité man menar. Eller att man helt enkelt tar bort detta oerhört exkluderande ord. För ordet används inte för att stimulera ett delaktigt och inbjudande kulturliv, utan det fungerar som ett ord för att säga nej, till en massa människor och idéer genom att hänvisa till att det inte är kvalité.

Personen som då sitter och kan definiera kvalité får en hel del makt. Hen får fritt formulera kvalité trots att det för oss alla betyder vitt skilda saker. Att det finns en kultur inom kulturvärlden att nonchalant prata om kvalité är inget annat än farligt för allt kulturliv. 

Att en minister presenterar floskler och plattityder tar jag för givet i nästan alla sammanhang om det så gäller kultur eller ekonomi. Men att kulturdepartementet inte gör mer för att faktiskt i grunden ställa sig grundläggande frågor om vad kultur är och vilket kulturliv man vill ha gör mig rädd. Rädd för att människor ska använda ett ord till att just bromsa i stället för att bidra till ett mångfacetterat kulturliv. 

För egentligen vet vi aldrig vad som är eller blir en kvalitéföreställning. Ingen föreställning , ingen tavla, inget verk kan i alla fall vara det innan den är klar. Det tar bort en viktig del i alla konstnärliga yrken, nämligen, processen. Och kanske att kulturministern borde lägga ner mer tid på att fundera på vad en kvalitativ process är, för det är nämligen inte heller helt självklart.