En lärare på en folkhögskola där jag gick för 14 år sedan filosoferade en gång kring hur världen skulle kunna se ut om makthavare vågade stå för sina misstag. Alla människor gör ju fel och av misstagen kan vi lära oss något och bli lite klokare människor. Men då måste vi våga göra fel annars är risken stor att vi klamrar oss fast vid misstagen och hävdar att vi minsann gör rätt, i stället för att dra lärdom, växa, befrias och gå vidare.
Göran Lambertz fick, i egenskap av justitiekansler, frågan om Quickmålen på sitt bord 2006. Han valde att neka resning. En chans att rätta till ett misstag som andra begått resulterade i ännu ett misstag. Och när rättsskandalen var ett faktum kunde han inte ställa sig upp och säga:
Jag gjorde fel. Jag borde ha beviljat resningsansökan men det gjorde jag inte.
Han fortsätter i stället att i sin nya bok hävda att han har rätt och alla andra har fel.
Jag har inte på långa vägar den makt som Lambertz, men jag har gjort både små och stora misstag och jag vet hur svårt det kan vara ibland att med rak rygg stå för det, be om ursäkt och säga att det blev riktigt jävla fel. Och visst kan jag förstå frestelsen i att försöka förvandla fel till rätt för att själv slippa ha fel men jag tror att det är en farlig strategi.
Jag känner igen beteendet. Jag ser det hos makthavare i min egen hemkommun. Ledningen på Hällefors folkhögskola hävdar att det är helt i sin ordning att 35 personer har fått lämna sina arbeten de senaste sex åren. Är personalen missnöjd är det fel på personalens inställning. Och när politiker i kommunen har svårt att rätta sig efter kommunallagen blir formalia plötsligt ett hot mot demokratin. Detta jonglerande med rätt och fel kanske skyddar dem som inte orkar stå upp för sina misstag. Men hos dem som får ta konsekvenserna skapas vanmakt och frustration.
Tänk om de i stället kunde erkänna att de gjorde fel och försöka rätta till det. Det skulle vara jobbigt i stunden och stolthet och prestige skulle få stryka på foten, och de som blivit felbehandlade skulle kanske inte ens vara försonliga till en början men jag är helt övertygad om att det på sikt skulle stärka tilliten. Till ledningen på ens arbetsplats, till kommunledningen eller till det svenska rättssystemet.
Det verkar som att det finns en utbredd och destruktiv idé om att makthavare inte får ha några brister. Tänk om vi i stället kunde skapa ett klimat där var och en känner att det är tillåtet att göra fel. Paradoxalt nog tror jag att allt skulle bli mer rätt då. För när det är tillåtet att göra fel är chansen större att människor vågar stå för handlingar som fått negativa konsekvenser. Då skapas också ett utrymme för att ställa saker till rätta.
Så alla ni som vet att ni gjort tokiga saker, fatta mod, stå för era misstag och var med och ställ saker till rätta. Ni kommer garanterat att vara lite större människor efter det.
Det är inte bara mänskligt att fela, det är livsnödvändigt.