Anna Takanen: Den amerikanska drömmen

Bland de låga, inklämda Brownstonehusen i Brooklyn går en man i brun trenchcoat och hatt. Han är runt sextio och lite böjd, som om han kämpar för att hålla sig upprätt mot himlen. Han är den tappade manligheten nedgången i ett par lågskor. Skinnportföljen tynger ner honom mot asfalten, för han bär runt ett liv som allt mindre avspeglar Den amerikanska drömmen: rollen som snabb och smidig affärsman, mannen som jagar ”the one million dollar idea”.

Det kanske är Willy Loman i En handelsresandes död? Vem behöver honom nu?

Jag följer efter honom och vi svänger senare runt ett hörn på Grand Parents Avenue och plötsligt försvinner han in i myllret, som om han nu tror att han kommit fram. 

Avgasvindarna blåser rätt igenom mig.

Då bromsar en gul taxi in på Hope Street och ut stiger en kvinna i en kamelfärgad kappa, svullna artrosvader inklämda i bruna, tunna nylonstrumpor. Hon är inte mer än femtio, men hennes rygg avslöjar att den redan fått bära många bördor. I handen bär hon en fläktrem. Hon går långsamt för tiden har stannat i hennes kropp. 

Jag följer henne tills hon fiskar upp nycklarna vid ett av låghusen, öppnar dörren och försvinner. Det är henne jag letar efter. Hon är hemmafrun som lagar liv tills allt spricker. Hon är en av alla Linda Loman oavsett vad hon heter. 

Jag går vidare in i verkligheten – samtidigt som jag läser Arthur Millers pjäs En handelsresandes död som jag snart ska spela i på Göteborgs Stadsteater - och ser över mot Manhattan där höghusen står som drakar mot eftermiddagshimlen. En mörkblå gasballong far förvirrat runt i luftströmmarna. En ljusblå framgångsdröm sträcker sig uppåt och tappar fästet. Någon står kvar på marken med en tom hand som saknar. 

Jag går över Brooklyn Bridge in i finanskvarteren, på jakt bland glashusen som alla kan spegla sig i. Runt Wall Street regerar män klädda i uniformen gråkostym. Framför mig går en riktig stekare med slipsen över axeln när han äter sin grab and go. Pratar i headsetet. Gör allt samtidigt, gillar alla digitala skyltar i New York City som tickar fram den ständigt ökande statsskulden så att folk blir mer mottagliga för att hålla igen på lönekraven så att aktierna ökar i värde.

Det är klart att det är yngste sonen Happy Loman. 

Jag följer honom uppåt Manhattan tills han hoppar på en elegant turkos cykel och svischar i väg mot glittret.

Stressen biter även i mitt kött, samtidigt som jag fortsätter in i Millers tidlösa manus. Jag vill ha tag i äldste sonen Biff Loman, han som fortfarande lever i den amerikanska populärkulturen, som när Jerry Seinfeld refererar till honom när han driver med den misslyckade vännen ”George”.

Jag letar i en park, jag letar i två, jag letar i tre, men Biff har lämnat drömmen och dragit sig undan till det riktiga landet i norra delen av staten New York. Han mockar och skördar hö, undviker nergången manlighet, svullna artrosben och hjärtattacker. 

Biff är born in the U.S.A. och har sett sin far drömma och mardrömma om landet där konkurrensen blir allt mer mördande, som han säger. Han har ömt lagt armarna om sin mors sorg och gått en annan väg. Biff är en av dem som besegrar drakarna för han vet värdet av varenda cent. ”Bränn den där drömmen innan det går riktigt illa.”