I boken Klasskämpen från 1964 skrev Svante Foerster så ingen som läst hans ordval lär glömma det:

– Vilket är det vackraste ord du vet? frågade hon späd i min famn.

Och jag svarade med samma uppriktighet:

– Votering är begärd och skall verkställas.

Foerster återkom till formuleringen 1976 i dikten ”I detta land kamrat”:

”Grey is beautiful även i språket, ty det är på det grå språket som demokratins grundlag blivit formulerad:

”Votering är begärd

och skall verkställas.”

Och fråga oss sedan

vad som är vackrare än ”du gamla du fria”.

Svaret är grått.”

Rätten att yttra sig, rätten att bli lyssnad till, att bli tagen på allvar, det är demokratins fundament.

Demokratins praktik styrs även den av grå ord. Ett av de vackraste är inkomstbortfallsprincipen. Omsatt i socialförsäkringar och a-kassa skyddar inkomstbortfallsprincipen oss mot att behöva sälja allt vi äger och har för att klara en period av sjukdom eller arbetslöshet.

Inkomstbortfallsprincipen uttrycks vanligen som att försäkringen ersätter motsvarande 80 procent av lönen. Det låter betryggande. Problemet är det finstilta, eller som Inspektionen för socialförsäkringarna konstaterade i en rapport 2014:

”Grunden i stora delar av den svenska socialförsäkringen har i många decennier varit inkomstbortfallsprincipen, som innebär att ersättningen lämnas som en enhetlig andel av inkomsten. Utvecklingen under de senaste 20 åren innebär dock att det svenska socialförsäkringssystemet successivt har glidit från en inkomstbortfallsförsäkring mot ett grundtrygghetssystem. Det beror på att flera av socialförsäkringsförmånerna inte har följt pris- eller löneförändringar efter den ekonomiska krisen på 1990-talet.”

Grundtrygghetsprincipen innebär att staten garanterar alla, rik som fattig, en lika stor eller liten skattefinansierad ersättning vid exempelvis arbetslöshet eller sjukdom.

Den som vill ha större trygghet får ordna detta själv med privata eller kollektiva försäkringar eller som anställningsförmån för den som har ett bra jobb.

Fullt ut genomförd, som exempelvis i USA, medför grundtrygghetsprincipen att den fattige tvingas ta stora välfärdsrisker medan den rike inte behöver ta några risker alls.

Vi är inte där än, men på god väg. Ersättningarna är låga på grund av takregler och det har blivit svårare att få ut ersättning.

I dag är det klokt och allt vanligare att pensionsspara privat samt att hålla sig med en kompletterande sjuk- och arbetslöshetsförsäkring.

Många betalar också för en privat sjukvårdsförsäkring som gör det möjligt att runda vårdköerna.

Sammantaget drar grundtrygghet isär samhället genom att öka skillnaden i trygghet mellan rik och fattig. Inkomstbortfallsprincipen håller däremot ihop samhället genom att lyfta den lägsta trygghetsnivån.

Formellt sett skall de svenska socialförsäkringarna fortfarande skydda mot inkomstbortfall. Principen är god, tillämpningen sämre. Den svenska allmänna välfärden kan i dag beskrivas som ett skal av inkomstbortfallsskydd runt en kärna av grundtrygghet. Sprickorna i välfärden är vida och många som faller igenom gör det med stor förvåning. Som 55-åriga Anette. Jag träffade henne i Stadsmissionens brödkö.

– Om du blir arbetslös eller sjuk så får du hjälp. Det sa alltid mamma till mig när jag växte upp. Så fick jag en arbetsskada, förlorade jobbet och kom ut i ett helt annat Sverige än det mamma berättade om.

Anette lever på 9 000 kronor i månaden. Hyran tar 5 200 kronor. Avbetalning på ett lån kostar 1 700 kronor. Kvar att leva av blir 2 100 kronor. Det skall räcka till allt, men gör det naturligtvis inte. Därför står Anette i Stadsmissionens brödkö.

Så länge pengarna tickar in på kontot är allt väl. Men de flesta av oss har inte längre till brödkön än vad Anette hade innan hon fick sin arbetsskada.

Därför är det hög tid att försvara och återupprätta inkomstbortfallsprincipen, ett av de vackraste ord som finns. Gray but beautiful.