Nej hu, inte vill man vara förlorare, en belastning för andra, ett sådant där mobbningoffer som inte blir bjuden när de coola killarna har personalfest. Man vill ju helst vara i det mysiga innanförskapet och få snaps till julbordet och få vård via företagshälsan (gräddfilen), ta en AW-öl i goda kollegors sällskap och beklaga alla de där andra (fan vad jobbiga de är). 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Som den verkställande direktör han var kallade han in sin ekonomichef Anders Borg som på ett pedagogiskt sätt förklarade att företaget AB Sverige skulle skötas som ett bolag, med bolagstämma vart fjärde år, i folkmun kallat ”allmänna val”. Det skulle vara ordning och reda i finanserna. Bonusar delades ut, inte bara till styrelsen utan också till de lojala medarbetarna i vissa skikt av medelklassen. De som skötte sig exemplariskt och därmed fick tolkningsföreträde kunde konsumera mer. 

De lyckliga i innanförskapet uppehöll sig alltmer vid hur man ska vara, vad som anses ”bra” och ”dåligt” – kort sagt samma moral-frågor som alltid sysselsatt den osäkra borgerligheten, som intresserat dem mer än att organisera en strejk eller aktion. För att få vara kvar i myset kompromissade de därför bort ord som solidaritet, jämlikhet, likabehandling, mänskliga rättigheter, millenniemålen, miljöarbete och intresset för vårt styrelseskick – den representativa demokratin. 

Varför bita den hand som föder en? Varför ifrågasätta ett styrelseskick som ger en bonusar och mer pengar i plånboken? Det är som att ifrågasätta Ikea eller H&M och begära insyn i deras styrelsearbete. De levererar ju det de ska – möbler och kläder, och vi köper. Inte svårare än så.

De i utanförskapet hänvisades till att köpa så många lotter de kunde på Svenska spel, ett statligt företag som går med stor vinst. 

Sverige delades upp i innanförskapet och utanförskapet.

Innanförskapet matades till liknöjdhet och utanförskapet blev alltmer missnöjt. Andra politiska partier följde i Reinfeldts spår. De började göra upp medieplaner, tillkalla experter, lobbyister, konsulter och kommuniktationsstrateger. Lojala medarbetare kunde plötsligt göra karriär. De behövde inte ens följa partiprogrammet, prata med sina medlemmar eller värna om den ideologi som skulle säljas.

Besvärliga partikamrater kastades ut och ersattes av mer beskedliga. Det viktiga var marknadsandelarna, vinsterna, att vara kvar i innanförskapet, att sträva efter mer makt, göra karriär för egen del. Vallöften delades ut till kunderna, men det blev ingen leverans. Missnöjet växte. Sverigedemokraterna skötte sitt företag genom att samla upp de missnöjda kunderna. De sålde hat i ekonomipack och sa rakt ut att de ville skapa kaos.

Nu är vi mitt i ett omfattande systemskifte, där det visat sig att det inte går att definiera politiska partier som företag, inte heller att dela in kunderna i de som får vara med och de som får stanna utanför. Demokratin kan inte skötas som ett företag. 

Google, Facebook och telekombranschen är motsvarigheten till Gud, Jesus och Den Helige Anden. Det borde vara så att riksdagen som stiftar lagar och regeringen som verkställer dem är de två maktcentra som ska granskas av den tredje, den fria pressen. På lokal nivå översätts denna makttriptyk till kommunstyrelse, kommunfullmäktige och den granskande lokalpressen. Vi tror alla att det är så. Vi hoppas att det fungerar. Precis som vi hoppas att jorden inte ska gå under och att vi ska leva i fred. Det riktigt farliga just nu är att gemene man struntar i demokratin för de ”jobbar inte på det företaget” och köper inte produkter som inte levereras. 

Nu undrar vi vad som händer. Men det är kaos som skapats. Att så split har alltid varit en härskarteknik. Kaos ger klirr i kassan. Rädslan får de flesta att tystna. 

Vilken fritidspolitiker anmäler sig själv på lokaltidningens tipstelefon idag och talar in ett upprört meddelande på telefonsvararen om demokratins fall? Vilken lokalreporter kastar sig i en taxi för att på plats granska härskarspråk, kotterier och mellanmänskliga beteenden? Vilken tidningsläsare tar emot informationen och beslutar sig för att bilda en mänsklig mur för att skydda grund- och kommunallagen? 

Ingen. Mediebranschen är i kris. Politikerbranschen likaså. Alltså är det kris i systemet. Och har vi ingen demokrati, vad har vi då?