Metoo. Mycket resonemang just nu om sådant som människor utsätter varandra för med sexuellt innehåll och maktspelets scener. När jag läser och ser berättelser om vad främst kvinnor känt sig utsatta för, så vandrar mina tankar till situationer där jag funnits med som möjligen kunnat kännas som ”metoo”. I min ungdom, när jag var oerfaren och osäker, fick jag goda råd av äldre arbetskamrater på smedjan, som jag då jobbade på, när jag skulle gå på dans att ”nafsa lite på örsnibben”. Kommer ihåg att det inte var ett råd som gav succé. Skammen jag kände efteråt bär jag med mig än, 45 år efteråt, när jag minns blickarna som mötte mig på ungdomsgården veckan som kom efter dansen.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
När jag ser spelet som ungdomarna i dag spelar med varandra så känns det ack väl så bekant.
Men givetvis kan inte den unga och oerfarna människans taffliga försök att hitta sig fram i ”spelet” jämföras med det som #metoo-debatten handlar om: övergrepp utförda av erfarna och kompetenta män.
Men världen är fylld av män och kvinnor med längtan efter att få umgås med en kvinna eller man, och kravet som pockar på att vara drivande för att skapa en relation för natten eller livet, försöker sig på metoder som inte känns önskvärda för den som målet för längtan. Och det kan jag tycka har en mindre klandervärd prägel, vi har ju olika grad av relationskompetens, men skämsfaktorn är hög när det blir fel.
Detta blir ju påtagligt när vi får se att mer eller mindre kända personers klantigheter och övertramp, som hänt för ibland åratal sedan, lyfts fram i ljuset. Och det är bra, många av oss kan behöva ha tankeställare om hur vårt beteende kan uppfattas av den som utsätts för det.
För det som blir problematiskt är när det sexuella spelet blir ett medel i ett betydelse- och maktspel. Vem är viktig, vem är målet och medlet. Vem är ett självändamål för någon annan. Och det är värdefullt att dessa frågor kommer upp till debatt och vädras.
Det är ju förstås helt oacceptabelt när människor, oftast män, utnyttjar sin position och makt för att gå över de gränser, som respekten för den de åtrår eller vill behärska, har all rätt att förvänta sig. Och som djupast sett handlar om respekten för en medmänniska! Med ett eget värde, som är långt mer än att vara ett medel för någon annans liv.
Men det som ändå bekymrar mig är att ängsligheten ska sprida sig alltmer. Ängsligheten över vad jag gör och säger, och hur det ska uppfattas och spridas. I det sexuella spelet, men också i andra mellanmänskliga situationer.
För genom de sociala medierna så kan ju ett felsteg av mig spridas ocensurerat med blixtens hastighet. Missuppfattningar och klantigheter kan få monumentala proportioner. Ska vi bli ett tassande och försiktigt folk som bara säger tillrättalagda saker..
Ser framför mig en variant av det forna DDR, med en enorm säkerhetstjänst som rapporterade alla felsteg, där det sägs att det öppna frimodiga samtalet var en omöjlighet. Där satt man och viskade till den, och bara den, som man var trygg med. Tänk om folkhemmets demokrati förvandlas till öppna mediernas diktatur, fylld av klander och tyckanden.
Ett gott samhälle behöver spontanitet, humor och glädje. Och då kan det bli fel ibland.
Så ser jag framför mig hur Martin Luther för i år 500 år sedan spikade upp teserna på dörren i Wittenberg. En handling som förvandlade den då kända världen till den värld som utvecklades till den vi har i dag genom det vi kallar Reformationen. Poängen i vad Luther skrev var den enskildes ansvarstagande och att skapa en förändring i det förlegade till något som är anpassat till det liv vi har nu.
För Luther var en man där skrattet och det spontana uttrycket var viktigt, men också den moraliska reflektionen.
Så i Luthers efterföljd hoppas jag att vårt samspel mellan människa och människa ska utvecklas i en ständigt pågående reformation till en allt mer ömsesidigt omsorgsfylld mänsklig arena, där skrattsalvorna ska få gunga. Amen.
