I mitten av nittiotalet var jag med om min första strejk. Jag var ganska grön journalist på en småländsk lokalredaktion då. Och jag minns att allmänhetens reaktion mest var en gäspning. Journalister har väl inte ens ett riktigt jobb? Folk trodde att vi hade skyhöga löner och glassiga arbetsuppgifter som varken krävde kunskap eller hårt arbete. Tidningens dåvarande vd ringde till redaktionen och önskade oss syrligt en ”trevlig ledighet” när strejken var ett faktum.
Vad jag minns så snackades det inte mycket demokrati då. Men det var självklart att lokaljournalister granskade makten i både Aneby, Jönköping och Vetlanda. Att vi dammsög kommunhus, tingsrätter och länsstyrelser på knastertorra handlingar som blev till berättelser om drabbade människor och förändringar i spåren av våra ord.

Min egen bästa story handlade om hur det kommunala bostadsbolaget tog ut högre hyror av invandrare än av svenskar. Ett klassiskt grävjobb som ledde till skandal såklart. Efter mina artiklar korrigerades hyrorna och vd:n var utskämd. Som sig bör. En kollega avslöjade i en annan kommun hur politiker i många år hade skott sig på skattebetalarnas bekostnad, där fanns både golfklubbor och privata resor bland de kommunala fakturorna. Samtidigt serverades skolbarnen vatten för att det inte fanns pengar till mjölk. Hennes envisa granskande av gamla kvitton gav henne Stora Journalistpriset och den huvudåtalade S-politikern fick två års fängelse. Som sig bör. Vi höll en ständigt brännande blåslampa i arslet på staten och kapitalet.

Men nåt har hänt. I flera år har mediebolagen slimmats i jakten på vinst och effektivisering.  Färre journalister ska berätta snabbare och billigare. Men snabbt och billigt ger bara skrap på ytan och simpla berättelser utan substans, det säger sig självt.
Det handlar om demokrati. Det låter kanske högtravande och pompöst. Men det är dags att ni konsumenter av journalisters arbete funderar på vad som händer när vi blir färre och färre.

Ja, för ni tror väl inte att Kissie, Kenzo eller Blondinbella kommer att överge läppglansrecensionerna och i stället granska kommunala handlingar i sina bloggar? Ni tror väl inte att Gardell, Schulman eller Bildt kommer att gräva om lokala bostadsbolag som tar högre hyror av invandrare, eller kommunpolitiker som låter skolbarnen betala för frugans semestrar? Ni tror väl inte att explosionen av tillgänglighet när det gäller sociala medier på något sätt ersätter det dagliga arbete som de lokala journalisterna utför? Stundtals trist, stundtals utan att ge något alls, men alltid med en drivkraft att det som drabbar den lilla människan aldrig nånsin ska gå oberättat förbi.
”Vi lägger i dag närmare hälften av våra nyhetsresurser på lokal-tv, det är inte hållbart framöver”, säger TV4:s vd Casten Almqvist i ett pressmeddelande på den egna hemsidan. Han vill centralisera bevakningen till Stockholm. Ett tjugotal lokala stationer, däribland Jönköping, riskerar att läggas ner.

Alla i Jönköping som tycker att Stockholmsnyheter är intressantare än vad som händer i Jönköping räcker upp en hand!
Det är riktigt illa för demokratin om de lokala rösterna tystnar. Utan vår kontakt med läsare, lyssnare och tittare och det höga förtroende vi har hos dem skulle även riksnyheterna vara futtiga och fattiga. Det är ju från oss många av ”deras” nyheter kommer.

Lokal journalistik håller blåslampan i arslet på staten och kapitalet. Men det kostar. Kvalitet gör det.
Läppglansrecensionerna, dom är gratis.