Vilka vill du ska ha makt över samhället? Om du svarar ”folket” är du demokrat. Om du svarar ”de förnuftiga människorna” eller ”de diskriminerade minoriteterna”, eller om du svarar ”de som äger kapital” eller ”teknologerna” är du inte demokrat.
Folket är exakt alla myndiga människor, hur goda, elaka, fattiga, rika, okunniga eller kunniga de än är. Det är dessa exakt alla människor som du vill ge makt om du är demokrat.
Alltså är demokrati inte någon mysig sagostund bland likasinnade. Det är att ge sin okända medmänniska makt. Och hon kan ju vara en riktigt otäck typ.
Det innebär att den som är och vill fortsätta att vara demokrat, och därmed ge sin medmänniska makt, också bör vara intresserad av denna sin medmänniska. Hen bör vara intresserad av vilket slags person hon är, vem hon blir, hur hon utvecklas. I en demokrati angår vi alla varandra. Eftersom alla mina medmänniskor har makt vill jag ju inte att de ska vara otäcka typer – om de otäcka är tillräckligt många blir resultatet att själva makten också blir otäck.
Därför är det relevant att fråga: I vilket samhällsklimat tror jag människor behöver leva för att de ska utnyttja sin demokratiska makt på det sätt som jag vill att de ska göra? När känner människor solidaritet, när blir de empatiska? Och när vill de sparka nedåt eller bara tänka på sina egna privilegier?
Jag tror inte att människor föds varken goda eller onda, men om jag var tvungen att välja skulle jag ändå satsa på det goda som det naturliga. Om ni tänker er små koltungar som möter en kattunge, skulle de flesta barn klappa eller sparka på katten? Och om ni någon gång har varit med och delat upp påskgodis efter att ett gäng ungar varit och lämnat påskkort och fått godis med sig hem? Om man skulle ge ett barn mycket mer än alla andra skulle det bli protester.
Men människans eventuellt naturligt goda sidor har sina gränser; om jag skulle vara tvungen att välja mellan att rädda mitt eget liv eller en främlings skulle jag ha valt mitt eget. Och i vilket fall är inte det naturliga det enda som styr oss, kulturen spelar en avgörande fostrande roll.
Därför bör alla demokratiskt sinnade människor vara intresserade av vilken kultur i vid mening vi lever i; vilka personlighetsdrag den kulturen uppmuntrar, vilka sidor av oss som tas i anspråk.
Jag tror kanske rädsla är den sämsta känslan att fostras till. Värre än aggressivitet, egoism, rasism, sexism? Nja, men så här: rädslan är upphov till det andra. En trygg människa, en människa som kan lita på att hon har det hon behöver, att det finns en plats för henne på jorden och bland andra människor där hon har betydelse – en sådan människa blir mindre benägen att hamna i de övriga känslorna och åsikterna.
Alla som är demokrater och som vill att demokratin ska leda till goda resultat bör inte bara intressera sig för de formella reglerna för en demokrati, utan även för det kulturklimat som den formella demokratin utspelar sig i. Är det ett rädslans klimat eller ett trygghetens? När folk oroar sig för demokratin är det månne vad rädslan gör med människor de oroar sig för.
För övrigt… finner jag det märkligt att den moderata finansministern Elisabeth Svantesson ville träffa de största livsmedelskedjorna eftersom de gör för stora vinster. Enligt hennes egna principer: Vad har en folkligt vald politiker med det att göra? Kanske börjar moderaten överväga en demokratisering av ekonomin?
