Under inskolningsveckan patrullerade ”Phösarna” i militäruniform, solglasögon, basker och skägg. Långa vita män som krävde att vi ”nollor” skulle ha diadem med silverbollar och vifta på huvudet varje gång de kom i närheten. När jag vägrade vrålade Phöset på mig och jag röt tillbaka. Därefter kidnappades min kropp av barndomsminnen från krigets Kurdistan. Sist en stor man i militäruniform skrek hade han ett gevär med skarpa kulor riktat mot mig.
Efter konflikten med Phöset deltog jag inte i fler aktiviteter.
Ingenjörer fanns först bara inom försvarsmakten, tills man insåg att de kunde göra samhällsnytta och civilingenjörer började utbildas. Militarismen tog sig in i läroverken och med den våldet i form av pennalism och härskartekniker. På den tiden fanns bara vita välbeställda män på universiteten. I år är det 150 år sedan de första kvinnorna blev antagna på högskolor i Sverige, omkring 400 år efter att första universitetet grundades. I början var kvinnorna försvinnande få och begränsade till några få linjer. Först 1927 fick de tillträde till alla utbildningar. Ett av de vedertagna ”vetenskapliga” argumenten var att deras livmoder skulle skrumpna om de tänkte för mycket.
Det är 60 år sedan det sista rasbiologiska institutet i världen stängdes i Uppsala. Fram tills dess forskades det på om exempelvis samer och mörkhyade var en lägre stående ras. Det är 44 år sedan aktivister i hbtq-rörelsen sjukskrev sig för att friskförklaras och ockuperade Socialstyrelsen tills sjukdomsstämpeln togs bort.
Den militanta maskulinitetens våldsbaserade dominans genomsyrar fortfarande många av våra lärosäten. Det grövsta är bortslipat men i det uppluckrade alkoholindränkta rollspelet tänjs gränser och unga människor råkar illa ut. Varje år sker flera våldtäkter, sexuella trakasserier, rasistiska och homofobiska påhopp. Vissa år har lekarna urartat till dödsfall.
Förklätt till lek bevaras tankegodset genom nollningen. Phösarna förväntas hålla ”stoneface” och vara emotionellt oberörda, en bärande del i soldatidealet att kapa av alla känslor och empati. ”Nollorna” avhumaniseras till ett kollektiv så som fienden beskrivs i alla krig. Sverige har världsrekord i fred, men kriget har alltid varit nära via oss svenskar som flytt strider.
Ett år efter min nollning övertalade klasskompisar mig att följa med på ”Absolut Gotland”. Under en helg invaderade över tusen uniformerade studenter Visby. Kön ringlade genom staden och Systembolaget var tömt när alla var klara med sina inköp. Jag var en få nyktra i fylleslaget som utspelade sig i stugbyn. En dag hittade jag en klasskompis utslagen under en enorm gren. När jag med möda fått bort grenen skrek någon ”böghög” och kastade sig över honom. Jag betraktade köttberget av unga män som krälade över min klasskompis och tänkte: ”Så det här är Sveriges framtid?”.
Samtidigt träffades fyra unga män på Lunds universitet med planen att förändra nationen från grunden. De omvandlade ett nynazistiskt parti till Sverigedemokraterna och två decennier senare är de på god väg att lyckas med sin mission. Universiteten har varit bördig mark för deras blåsippa att gro. Bakom bilden av vita glesbygdsmän som kärnväljare har tusentals akademiker kunnat gömma sig. Som om en universitetsexamen skulle vara ett vaccin mot fascism.
På Lunds tekniska högskola, där jag utbildat Phösar om inkludering och mänskliga rättigheter under sexton års tid, har något fantastiskt skett. Med outtröttliga kuratorer och studievägledares enträgna arbete är Phösarna som förbytta idag. Från att bara vara bröliga män som ville lära sig härskartekniker (utöva, inte motverka) till att hälften är kvinnor. Alkoholkonsumtionen är begränsad och rasistiska och sexistiska inslag bortplockade. Nolltolerans råder mot all form av diskriminering. När traditionerna har varit för starka för att avskaffas har man i stället förändrat dem inifrån. En manlig bastion har fallit. Många fler återstår.
