Fram tills dess var inlägg som postades på Twitter öppna för vem som helst att läsa. Men i höstas restes en vägg som döljer innehållet. För att komma innan­för måste man vara registrerad och inloggad. Alla andra kan få skymta ett par tweets, men försöker de läsa mer än så blir det stopp. Då kommer väggen upp.

I praktiken förvandlades alltså Twitter till en helt annan typ av sajt. Länge beskrevs tjänsten som en ”mikroblogg” och under sina första femton år kan man säga att Twitter fortsatte fungera som en bloggplattform. Vem som helst kunde registrera sig och publicera inlägg som vem som helst kunde läsa. Detta uppskattades särskilt mycket av politiker på alla nivåer.

Allt mer av det politiska samtalet flyttade till Twitter. Politisk journalistik kom i allt högre grad att handla om att summera meningsutbyten som redan skett – på Twitter. Vilket bidrog till att alla journalister alltid förblev inloggade. Twitter hade ju blivit till nyhetscykelns motor, redan innan Donald Trump valdes till president i USA och tog allt till en ny nivå. Hans kungörelser och utbrott i mikroformat kunde när som helst skapa en diplomatisk eller finansiell storm.

Men Trump blev knappast stilbildande i sitt pajastwittrande. Till slut blev han faktiskt avstängd från Twitter. Men långt innan detta skedde hade i stort sett alla västvärldens politiker hunnit skaffa varsitt Twitterkonto. I stället för att som tidigare skicka ett pressmeddelande, började politikerna twittra sina utspel. Att en regering eller en myndighet först offentliggör ett beslut via Twitter blev vardags­mat. Trots allt låg det ju öppet för vem som helst med en uppkoppling att läsa.

Fram till hösten 2021. Sedan dess twittrar politiker och myndigheter inte längre till offentligheten, utan bara till övriga inloggade. Men inom de twittrande klasserna var det få som märkte när samtalet inhägnades av ett företag. •