Krönika: De tusentals historier som inte hörs

Och trots att det här landets abortlag snart firar 40 år, är det fortfarande tabu att prata om abort. Framför allt att prata om sina egna erfarenheter av att avbryta en graviditet. 

Runt om i världen förvägras samtidigt kvinnor rätten till preventivmedel och till abort. Jag läser texter från El Salvador, från Irland och från Polen. Tjejer i min egen ålder som hellre tar livet av sig än lever med den av samhället pålagda skammen över graviditeten. Kvinnor som tvingas till olagliga och osäkra aborter, vilket dramatiskt ökar risken för livsfarliga komplikationer. Hälso- och sjukvårdspersonal som riskerar att få långa straff om det kommer fram att de medverkat till att avbryta en graviditet. 

Jag läser om Cristina som fick ett missfall och ändå dömdes till fängelse.  

Sen går jag till jobbet. Möter tjejer, kvinnor och par, som av olika skäl inte kan behålla graviditeten. Som behöver avbryta den.  Och som behöver sjukvårdens hjälp. 

Jag stryker på deras rygg. Ger dem smärtlindring.  Skickar med tabletter hem för den som ska göra ett tidigt avbrytande hemma i stället. Värmer värmekuddar i mikron. Visar foster för den kvinna eller det par som gör ett sent avbrytande och önskar se. Bedömer blödningsmängd. Kopplar dropp. Hämtar nyponsoppa. Håller om. 

Möter dem som sörjer. De som är lättade. De som tvekat. De som varit stensäkra. De som känner sig fria efteråt. Och de som behöver tid för att gå vidare. Möter unga tjejer. Möter äldre kvinnor. Möter par. Möter de som tvingas göra den helt i hemlighet. Möter de som berättat för vänner och familj. 

Det finns inte en berättelse om abort. Det finns tusentals. Fortfarande talas det så tyst om dem. Nästan inte alls. Fortfarande är det en historia som vi förväntar oss att kvinnor och par lämnar utanför det offentliga samtalet. 

I tystnaden uppstår myterna. Om vem som avbryter en graviditet. Om varför. Och hur man mår efteråt. 

Kanske hindrar det än fler att berätta. För att ens egen berättelse inte stämmer in på det förväntade. Eller för att den uppfyller hela mytbilden just då. 

Jag går till jobbet. Och är stolt över att få vara just där. I försvaret över kvinnans rätt till sin egen kropp.  I lättnaden, sorgen, tryggheten och glädjen över att få bestämma själv. 

Det har snart gått 40 år sedan abortlagen infördes i Sverige. Det har gått tio år sedan mina vänner stod på Drottninggatan i Stockholm med sina tröjor.

Fortfarande behöver vi försvara kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, men också rätten att få prata om sitt beslut.