Men frågan är egentligen felställd, den frågan handlar om praktiska prioriteringar. Och såna kan ju lösa sig med förhandlingar och kompromisser. Den egentliga, och den riktigt svåra, frågan är inte vem jag ska vara. Den saken är ju redan klar, jag är den jag är, med alla fel och brister och kvalitéer. Nej, frågan är egentligen hur jag ska göra för att vara jag. Hur ska jag vara politiker, forskare, diakon och journalist? Hur ska jag agera när jag rör mig i de här olika sfärerna? Och hur ska jag avgöra vad som är det riktiga, när olika sfärers principer krockar?
Efter att alla detaljer och motsägelser och enskildheter till sist kokats ner så landar jag till sist i två distinkta huvudkategorier: ska jag vara kritisk eller okritisk mot makten? Ska jag alliera mig med de mäktiga eller de maktlösa?
Det är ett stort val, om jag vill vara en människa som accepterar makten och låtsas att den är naturlig och given, en naturlag som jag inte rår på, eller om jag ska vara en människa som fortsätter att försöka se makten med en kritisk blick. Många små beslut som tillsammans avgör om mitt korta lilla liv i den här världen ska handla om att bevara orättvisor eller utjämna dem. Att om och om igen välja att bete mig som den människa jag vill vara, eller låta bli.
För mig blir maktkritik något som djupast förenar politikerns samhällsbyggande uppdrag, forskarens analytiska, diakonens religiösa och journalistens synliggörande: att förstå, erkänna och visa hur den världsliga makten ser ut, och hur den används för att upprätthålla ett orättvist status quo. ”Ditt ’ja’ till Gud kräver ditt ’nej’ till all orättvisa, till allt ont, till alla lögner, till allt förtryck och kränkning av de svaga och fattiga (…) även om det skulle vara ditt jobb, dina ägodelar, ditt hem eller ditt anseende i världen. Tro betyder att fatta ett beslut”, skrev prästen och motståndskämpen Dietrich Bonhoeffer, innan han till sist fördes bort och mördades av nazisterna.
Maktkritik är en kraft som skapat revolutioner och byggt samhällen, som störtat despoter, reformerat kyrkor och startat tidningar. Ett oerhört kraftfullt verktyg. Ett verktyg som makten gärna vill vrida ur händerna på oss, med katastrofala följder då de lyckats. Påhittet om konspirerande sionister, globalister, terrorister och islamister, feminister, aktivister och journalister, som upprepats så ofta att de blir sanna, har under hela vår moderna historia gång på gång lyckas rikta de missgynnades kritik nedåt, bort från den verkliga makten. Berättelser om att utsatta minoriteter eller kvinnor i själva verket är makten, trots att det inte verkar så. Konspirationsteorier om att de är i maskopi med någon form av yttre hot: under häxbränningarna ansågs maktkritiska kvinnor vara styrda av djävulen, i Iran är de lakejer åt USA. Själv har jag bara de senaste veckorna ansetts gå i Erdoğans, PKK:s och det Muslimska brödraskapets ledband. Så går det till när makten skapar en egen kritik som liknar maktkritik. Historier som startar från höger, men som blir mainstream när de plockas upp från vänster.
Varje politiker står inför det här valet – ska de acceptera makten eller se den? Ska de administrera de konkurrerande eliternas affärer, eller ska de verka för att på allvar utjämna makten? Och samma val finns i forskarens, diakonens och journalistens val av prioriteringar och perspektiv, faktiskt i varenda människas livsval: ska hon försöka se och blottlägga hierarkier i relationer, institutioner och beslut – eller ska hon verka inom de ramar som den existerande makten definierat?
Ska vi försöka skärskåda förtryckande normer och bakomliggande intressen och protestera – eller förneka och försvara dem? Ska vi bli exkluderade för vilka vi inkluderar, eller inkluderade för vilka vi går med på att stänga ute? Ska vi, när vi har privilegiet att välja alls, ta den svåra eller enkla vägen?
