Jag var inbjuden som talare till Drakenbergsparken i Stockholm, Koloniträdgårdsförbundet hade en Garden Show.
Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
Jag åkte in till stan med huvudet fullt av allt annat än tomater. Möjligen fanns där ruttna tomater, de tomater jag i andanom kastade på överflödet av alla vinnande partiledarleenden som tapetserade stan.
Den blåbruna rörans agenda låg tjock över debatten igen, efter ett litet avbrott i somras, ni vet, när det blev olycksbådande hett i dom svenska skogarna, missväxten alltså, nödåret som det skulle kunna kallas.
Om det inte var för det att vi importerar det mesta av det vi äter.
Klimatet seglade upp som en liten snackis i tv-sofforna en liten stund, tills grillhögern lyckades återställa ordningen.
Nu spåddes fascisterna i SD få 25 procent.
Så varför prata tomater, tänkte jag.
Jag skrev ner några stödord på en lapp, jag skrev fröbyte, livsmedelssäkerhet, utarmning av näringsvärden, Monsanto. Så fick det väl gå som det går.
Solen sken över Södermalms vackraste park, det var sensommarvärme den dagen.
Där stod odlarna från Bagis, där stod Förbundet för Organisk Biologisk odling, där gick snälla tanter omkring med sina barnbarn och åt cocktailtomater. Allt var idylliskt som en sensommardag 1939, jag gick omkring och försökte dölja mina onda aningar.
Och det var väl bra.
När jag började mitt lilla anförande tappade jag omedelbart tråden och var tvungen att ändå säga det jag egentligen tänkte på. Att det var svårt att stå här och prata om tomater när demokratin, de mänskliga rättigheterna och Sveriges faktiskt ledande internationella roll i arbetet att motarbeta klimatkatastoferna är under hot.
Jag hoppas att ni röstat mot detta, sa jag.
Då fick jag applåder.
För det är ju inte så att alla de som odlar sin trädgård gör det för att de är helt avstängda från världen, koloniträdgårdar är stadsbors försök att länka sej till den där världen utanför, den där världen som gör att stadsborna skulle svälta ihjäl efter några veckor om det inte landsbygden fanns.
Det är svårt att få en kolonilott att odla i Stockholm, köerna är långa. Det finns en stor längtan ut i det gröna hos förorternas barnfamiljer inflyttade bönder från Värmland och Syrien.
Mina barn odlar körsbärstomater på små balkonger i dom södra förorterna.
På det tror jag vi kan bygga en folkrörelse.
Jag stod där på scenen och medan jag pratade om tomater så tänkte jag, att här står jag och tittar på en existerande och växande folkrörelse, den finns redan här, problemet är bara att folk står och känner sej ensamma på sina balkonger fast dom är så många egentligen.
En växande skara människor har förstått att det inte funkar så länge till med de där skinande högarna av tomater och paprika i varuhustemplen.
Dom är inte goda att äta, och snart kommer dom inte att vara där längre.
Det finns 4–5 sorters tomater som säljs över hela Europa, identiskt lika, och framtagna för att ge en stor volym och tåla transporter.
Det är därför de inte smakar nånting.
Så är det med dom flesta livsmedel, med majsen, med korna och kycklingarna. Färre och färre sorter.
Och som med all mångfald som omvandlas till enfald blir ju dessa få sorter otroligt sårbara för sjukdomar och påfrestningar, det är bara en biologisk mångfald som kan skydda oss mot kommande klimatkatastrofer, som kan ge våra livsmedelssystem resilens, motståndkraft.
Därför är det viktigt att det finns en genbank kvar, för alla lokala små hönsraser, för grekiska getter och indiskt ris.
Fröer från alla tusentals tomatsorter som utvecklats av lokala odlare under dom senaste 300 åren.
Det var därför norska staten byggde upp genbanken på Svalbard, ni vet kanske, Domedagsvalvet som det kallades för i kvällspressen. Där finns 860 000 olika sorters fröer till ätbara växter samlade. Valvet ligger 130 meter under marken i permafrosten och ska tåla jordbävningar, atombombskrig och elavbrott. Så att även efter en global katastrof ska det finnas fröer att börja om med.
Det man inte kunde parera i detta arktiska bergrum var dock klimatförändringar, och för några år sedan såg jag en liten notis i DN om att det hade börjat läcka in smältvatten i valvet, ja ni fattar, klimatförändringarna.
Det finns ingenstans att fly.
Man kan beskriva odlandet som vi håller på med som Odlandets Glädje, fröbytandet som ett kul tillfälle att sprida tomatsorter till avlägsna landsdelar och därav känna sej lite odödlig, men egentligen är det ju allvarligare än så.
Om vi i skuggan av de stora livsmedelsbolagen bygger upp ett eget nätverk av fröbyten, livmedelsdistribution och gemensamt odlande så kan vi bli en folkrörelse med betydelse och makt.
Det här kommer att bli viktigare och viktigare ju längre vi glider i väg mot bensinstoppet.
Eller kraschen.
För så är det att antingen åker den här kärran in i en bergvägg så att det visslar om det, eller också tar bensinen slut.
Om vi inte med politiska beslut stannar upp och byter färdsätt och riktning.
Innan detta är gjort tänker jag hur som helst bygga upp matjorden i min trädgård, odla tomater, pilla ur fröerna ur dom så jag har till fröbyte med tanterna i Drakenbergsparken.
