Innan vi kom dit hade vi fått ett sms med lite information om kvällen och en fråga om vi kunde köpa med oss ett paket kaffe och mjölk. När den lilla sidoingången till kyrkan öppnades var människor redan i full gång med att förbereda kvällens mat. Vi fick snabbt varsin uppgift. Jag lämnade över kaffepaketet och mjölken och frågade vem som skulle ha kvittot. Då tittade mannen från församlingen på mig och sa försiktigt att ”här hjälps vi åt”. Jag kände mig lite dum, självklart hade jag råd att betala ett paket kaffe och en liter mjölk, det var mest av någon slags vana jag trodde att någon stod för alla kostnader. 

I veckan hade vi ett samtal om idealism på Folkteatern här i Göteborg. En av våra inbjudna gäster berättade om hur hon sa upp sig från sin tjänst som socialarbetare eftersom hon inte kunde utföra det arbete hon tycker att hon egentligen borde göra - att ge papperslösa ungdomar ett drägligt liv. Genom samarbeten med butiker och kyrkor kring Nordstan i Göteborg har hon skapat ett socialkontor utanför samhället. Det handlar om att ge ungdomar rätt till mat, sömn, hygien – att ge dem förutsägbarhet i en oförutsägbar situation.

En annan gäst var en präst som inte hycklade med sin tro, som arbetade med att hjälpa människor att bli sina bättre jag. Hon talade om att verka i det inre, att få människor att bli känslomässigt hela och låta sår få läka. 

En kvinna som kom från miljörörelsen berättade att hon för fem år sen inte hade kunnat föreställa sig att hon nu skulle sitta häktad då och då, att hon skulle behöva betala böter för att hon begått civil olydnad, men som hon sa: jag gör det för kommande generationer. 

Det var ett långt samtal som gav inspiration. Världen består inte bara av de vi ser på tv. Världen består också av djupsinniga tänkare, av aktivister som brinner i det lilla såväl som i det stora. Som har föreställt sig en värld som ser annorlunda ut än den vi lever i. En rättvisare värld, en värld med helare individer. 

Det var en sak vi alla återkom till under kvällen, just gruppens potential att skapa ­mening och förändring. Men också svårigheten när samhället och kulturen hela tiden mytologiserar individen. 

Det är som om det inte räcker att vara människa. Det finns hela tiden en bättre möjlighet där framme. Ett bättre du. Och en del lyckas nå dit, en del inte. Jag har länge motsatt mig den här tanken. Jag ser på livet som en resa som far och flyger i alla möjliga riktningar. Och de riktigt lyckliga ögonblicken jag har haft har varit när jag uppslukats av gemenskap med andra och förlorat mitt ego för en stund.  

När kvällen om idealism närmade sig sitt slut, talade en fotbollstränare i panelen. ”Föreningslivet i förorten har krympt, eldsjälarna och de ideella krafterna orkar inte mer. Vi är inte många kvar. Vad gör jag när jag står där ensam med mina ungdomar och försöker få dem att fortsätta välja fotbollen framför destruktivitet?” Frågan låg kvar i rummet obesvarad. Kom till teatern, sa jag när samtalet var över. Han log. Kanske kommer han. Kanske inte. Det finns inga enkla lösningar. Men ikväll pratade vi i alla fall om det. 

Det finns ett rum bortanför våra arbetsplatser, bortanför våra karriärer och profiler på sociala medier, där vi återuppstår som människor. Vi bär på ett sammanhang. Vi är delar av varandra, vi sitter ihop. Vi uppstår i mötet med varandra och blir humana. På scenen, på fotbollsplan, på det alternativa ­socialarbetarkontoret i Nordstan. Vi blir mänskliga. Och plötsligt kan vi hjälpa ­varandra. Och plötsligt är den enorma omställningen, eller den enorma förändra-världen-tanken inte längre bort än att jag kan erbjuda någon min axel att vila på en stund, eller min röst som skanderar för en beboelig värld. Plötsligt stod de där framför mig den här kvällen, människorna som var människor, som kommit till teatern för att prata om idealism. De olydiga och modiga. De tänkande och de arga. Och det gav mig hopp. För vi delade en tro på att saker och ting kan ändras. Världen är föränderlig. Och människan kan vara mänsklig. 

Det tar jag med mig till nyår. Jag tänker inte bara ge löftet att bli mer hälsosam. Jag tänker lova att jag inte bara ska fortsätta kämpa för en bättre värld. Jag ska kämpa lite mer. För vi måste hjälpas åt.