Häftet gavs ut av Socialstyrelsen 1978 så det har ju legat där ett slag. Har tänkt kasta det men aldrig kommit mig för. Nu läser jag distriktssköterskan/barnmorskan Berit Larssons berättelse än en gång. 

Huset är ett typiskt gotländskt kalkstenshus. Ett sånt som vi genom inredningstidningar förknippar med djupa fönsternischer, linoljefärg och såpskurade golv.

Berit Larssons berättelse saknar alla element av idyll. Huset var, som alla andra, kallt och dragigt och livet i det kargt och hårt. Jaken, född 1866, var när de möttes en gammal man som framlevde sina dagar i undantagskammaren med Kajsen. De hade gift sig unga och levt ett helt liv ihop men pratade inte ens med varandra. Det visade sig att Jaken varit en tystlåten, arbetsam och grym far som ständigt misshandlat sina barn. Kajsen var fylld av skuldkänslor gentemot dem och vrede mot mannen.

1915 gifte sig dottern Hulda med Anton – en man som Jaken inte kunde tåla för att han var ”fruntimmersaktig”, det vill säga lekte med sina barn och hjälpte sin hustru med sysslorna. Men äktenskapet var inte lyckligt. Hulda älskade sin man men vågade inte säga det, hårt präglad av sin våldsamma, ordfattiga uppväxt som hon var. Av rädsla för att bli gravid vågade hon inte ens visa ömhet mot mannen. En dag var katastrofen där. Anton tog geväret, gick ut i ladan och sköt sig.

Berättelsen om de fyra generationerna bär på mycket smärta och sorg. Och säger så mycket om hur illa människorna for av de snäva roller de tvingades in i. Också männen. Jaken var en plågad man, Anton likaså. 

Jag tänker att även Sonny, tvätteriarbeterskan Maud Watts man i den brittiska filmen Suffragette, var en man som helt enkelt gjorde det rätta. I filmens början ser man en hygglig karl som hjälper sin hustru. Men när hon ger sig in i rösträttskampen förvandlas han. Maud kastas ut ur hemmet för att han inte står ut med skammen. Hon förbjuds att träffa sitt barn. Själv klarar Sonny inte av att ta hand om femåringen men aldrig att Maud får ta hand om pojken.

Det är ett hjärtskärande sorgligt och mycket realistiskt scenario från förra seklets tidiga år, filmen utspelas 1912. Historiker berättar om åtskilliga rösträttskvinnor som försköts av sina män och förlorade sina barn. 

Vi är alla barn av vår tid och i någon mån fångar i den. Oftast ser vi inte ens de gränser som tidsandan sätter förrän långt senare, ibland aldrig. Jaken såg dem aldrig, han var fast övertygad om att han bara gjorde det han måste, att han inte hade något val.

Fast val har vi ju. Jag tänker på Tynchtyk, en journalist i Kirgizistan som var drygt 20 när jag träffade honom. En exceptionellt medveten ung man som helt och hållet förstod varför medierna utsetts till ett av de tolv viktigaste områdena för att åstadkomma jämställdhet i världen.

Inte förrän flera år senare begrep jag varför. Då träffade jag hans far, chefredaktör på en liten tv-station i bergen som berättade om sitt liv med familjen i Naryn, långt från släkt och vänner.

– Vi var tvungna att hjälpas åt, min hustru och jag. Jag bytte blöjor på barnen och hjälpte till i hushållet. Det gick för att ingen såg oss.

Jag tror att det där är förklaringen till att min egen pappa kunde ses dra barnvagn på 50-talet i vår lilla västgötska småstad. I det nya landet fanns inga släktingar som kunde tala om för honom att det där verkligen inte passade sig.