Min hemliga last är att skriva stadgar till föreningar. Det är något mycket vackert över detta att få skapa ordning och reda i ett litet (ofta väldigt litet) hörn av världen.
Föreningsstadgar kan se rätt olika ut men det är en del saker som ofta är med. Som hur många personer som måste vara närvarande för att ett styrelsemöte ska vara i sin ordning. Det kan till exempel vara minst fem av sju ledamöter eller något sådant. En sådan bestämmelse är till för att det inte ska genomföras några kupper som alla styrelseledamöter inte har chans att ta ställning till.
En förenings högsta instans är årsmötet. Till detta ska alla medlemmar kallas och det är omgärdat med olika regler. På årsmötet är det endast vissa saker som får diskuteras och allt måste vara föranmält sedan lång tid. Också det är bestämmelser för att undvika beslut som egentligen inte är förankrade.
Men ett årsmöte kan ha betydligt färre deltagare än ett styrelsemöte. Ja, till årsmötet kan det i princip komma en enda person och det kan ändå räknas som ett giltigt årsmöte. Det är i sin ordning och det behöver vara så därför att det annars kanske inte går att lägga ner föreningen. Och det kan ju ibland vara nödvändigt.
Jag har varit med och startat fler föreningar än vad jag kan minnas och många av dem har jag skrivit prydliga stadgar till. Det började med den hemliga klubben Svarta Handen som bara jag och min kompis Björn var medlemmar i. I klubbstadgarna stod det bland annat att medlemmarna var förbjudna att svära.
Jag har också varit med och lagt ner några föreningar. Det brukar föregås av en utdragen och sorglig process. Nästan varje förening startas på grund av tro, förhoppningar och ett behov av förändring. Att lägga ner en förening kan kännas som att allt detta misslyckades. Det behöver egentligen inte vara så men den känslan tror jag ändå är vanlig i sammanhanget.
Även stora glansfulla föreningar som Örebro läns konstförening och Örebro läns författarsällskap har lagt ner. Länet kan nog behöva både en allmän konstförening och ett författarsällskap – ändå har de lagt ner. Hur kan det bli så?
Ett svårt problem som varje förening ställs inför är generationsväxlingar. Det är svårt, kanske omöjligt, att ärva en kamp. Det visar sig i praktiken när de som startat upp en förening behöver stiga åt sidan. Då kan det vara mycket svårt att ersätta dem. Då är det den som protesterar minst som blir ny ordförande och hela verksamheten riskerar att stanna av.
Ett fenomen som gör detta svåra problem ännu värre är eldsjälsfaktorn. En eldsjäl är någon som brinner för något. Inte sällan lyckas eldsjälar också få andra intresserade av sin sak. Man kanske bildar en förening.
Eldsjälar är ofta viktiga personer. Lite halvgalna men betydelsefulla. Utan att Sköld Peter Matthis ensam stod och protesterade mot Vietnamkriget tidigt på 1960-talet hade det kanske aldrig blivit en så omfattande och avgörande opinion i Sverige. Vecka ut och vecka in stod han vid Hötorget i Stockholm med ett plakat. Ingen brydde sig om honom. Ofta blev han inplockad av polisen. Men till slut hade hans protest växt till en miljonrörelse.
Ändå vill jag hävda att eldsjälar är farliga. De har en tendens att säga att ”ska något bli gjort så får man göra det själv” och så gör de saker efter sitt eget huvud. De kanske inte vill utesluta andra men gör det i praktiken. Och när de är tvungna att kliva åt sidan (kanske för att de är utbrända) så är det ingen som orkar ta upp deras tunga mantel och driva saken vidare. En eldsjäl som slutar kan mycket väl betyda att en hel förening läggs ner.
Föreningar kommer och går. Det finns inget skäl att lägga möda på att i sig hålla liv i en förening. Det är lika bra att lägga ner. Om det finns ett behov får man hitta på nya former för att arbeta för sin sak. Kanske bilda en ny förening?
