Det är de allra hetaste ­trenderna just nu, enligt ­framtidsspanaren Ida Hult i P1-programmet ”Kropp och själ”. Det är lite som att vi alla blir små, små barn igen, förklarar hon.

För att vi är rädda och behöver trygghet.

Samtidigt ramlar boken ”Det perfekta andetaget” (av James Nesto) ned i brevlådan, som det perfekta beviset på Ida Hults spaning.

Samtidigt rapporterar medier om de många tusentals tomma flygplan som åker kors och tvärs över världen (18 000 bara från Lufthansa) för att flygbolagen inte ska förlora sina surt förvärvade ”slot-tider”. Alltså tider när de potentiellt sett skulle ha kunnat flyga, om de hade några resenärer.

En så sjuk och skadlig handling att man blir mållös.

I en samtid när de påhittade möjligheterna, eller återskenet av en iscensatt fantasi, är mycket viktigare än något verkligt – ännu mer såklart i pandemin när verkligheten försvann och bara skärmarna fanns kvar – är det naturligtvis skönt att hålla i en sten. Och andas en stund.

Kristaller har under flera år varit kändisarnas favorit-flumprodukt, Adele har vittnat om att kristallerna botat hennes scenskräck och folk som Madonna (såklart) och Kim Kardashian går i bräschen för renässansen för kristallernas magi.

Även de kringresande fattigpensionärerna i den verklighetsbaserade filmen ”Nomadland” vårdar ömt sina kristaller – vilket knyter mer an till deras gamla ställning i hippiegemenskapen än den i stjärnornas hudvårdsrutiner.

Men tänk om de hänger ihop?

Kristallerna har blivit en förbluffande stor trend under pandemin. Unga människor trängs utanför kristallaffärer, som dammat sedan 1970-talets hippie-era men nu blomstrar. Kristallhealingen har flyttat långt ut från tossiga tanters praktiker och blivit allmängods. Vi har alla regredierat.

Det handlar också om att paketera sin smärta på ett socialt accepterat sätt. Erkännandet av den egna sårbarheten är en av de svåraste sakerna, inte minst i vår tid.

Vad nomaderna i ”Nomadland” gör är att vända sin utsatthet till ett val, privatisera protesten och låta kristallerna trösta när det blåser för kallt där ute i friheten.

Jag läser, i en nyutkommen bok med hennes samlade artiklar, om idéhistoriken Karin Johannissons reflektioner kring sociologen Émile Durkheims begrepp anomi. Det myntades vid förra sekelskiftet för att ringa in alla de neurotiska symtom som tycktes sammankopplade med de snabba förändringarna i samhällsstrukturen och med normupplösning.

Omättlighet är en följd och en evig otillfredsställelse.

Johannisson poängterar att man bör se på depressionssymtom inte bara som ett uttryck för ett individuellt lidande, utan kanske också som ett symtom på en lidande värld. Framför allt en splittrad värld, där kollektiva strukturer inte längre bär oss framåt utan vi var och en behöver förhålla oss till ett normsystem som kan framstå som både osmakligt och omöjligt att leva upp till.

Världen faller samman och det ger oss symtom som om det vore vi, våra inre, som föll.

Men eftersom vi inte förstår det, eftersom det känns likadant, andas vi och håller hårt i våra personligt utvalda kristaller.

Eller nej – vi valde inte dem, de valde oss.

En av mina mest hårdföra vänsterkompisar brukar väsa ”lita aldrig på en hippie”, jag brukar försiktigt invända att de ändå inte är värst. Men fiendskapen mellan de alternativa, andliga rörelserna och den organiserade vänstern är grundmurad.

Det är lätt att känna en instinktiv irritation över de inåtvända, självbelåtna flin som tycks följa med olika sorters andliga uppvaknanden, insikter om andningens betydelse, av att läka med yoga eller för all del, mötas i tantra.

Ofta motiveras irritationen med att de som hatar systemet men söker sig till alternativrörelser och inte till politiska rörelser, vänder alla kollektiva problem till att handla om individer.

De som andas i fyrkant istället för att protestera mot strukturerna. Trots att sprickan går genom världen, inte i människans kärna.

Men kristallernas hårda kärna säger ändå samma sak till Adele som till pensionärsnomaderna som till 19-åringarna på Södermalm – det här funkar fan inte. Tomma plan flyger sönder vår värld och vi fattar ingenting. Vi känner oss som barn men behöver växa upp, snabbt.

Vi känner samma vindar, de blåser så jävla kallt, kan vi inte ta varandras händer och andas tillsammans och sen, sen, skrika ut vår protest?