Jag har ju haft det som ett slags religiöst mantra dom senaste 30 åren – om jag inte har gjort nåt annat vettigt på hela dan, så kan jag åtminstone kompostera nånting. Så har jag liksom i alla fall vart i kontakt med, och till nytta för, detta myllrande jordeliv.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Religiösa mantran ska man se upp med. Nånting eller nån som springer in i ens liv när man är ung och skriker övertygande så att man ramlar omkull och ser ljuset, såna saker måste man ta under prövning. Vartefter åren går. Ju äldre man blir, ju svårare är det, man klamrar sej fast vid trons fasta klippa, i brist på bättre.
Man orkar inte simma runt i alla nyupptäckta sanningar.
Man kan till exempel se det bland bittra dieselägare i dessa dagar. Dom gick och köpte dieselbilar och fick Alliansregeringens miljöbilspremie till det. Men det var en luring från den europeiska bilindustrin och nu sitter dieselbilsägarna och känner sej blåsta, med all rätt.
När man nu vill förbjuda dieselbilar i städerna för att skydda barns lungor så finns det dom som låter sin egen bitterhet gå ut över dessa barns lungor.
Man fattar ju det, åtminstone om man bor på landsbygden. Det blir som att man inte är välkommen in till stan längre.
Men fakta är fakta, och om nu bilindustrin och Alliansen blåste alla som ville göra en insats genom att byta bil, så är det så, och vi får revidera vår tro.
Det sämsta sättet att va religiös är att försvara sin tro mot verkligheten, till priset av – ja, vafan som helst.
Det är som för mej, när jag gått ut med komposten.
När jag var sådär åtta, nio år så läste jag om Dagen D, då dom goda Allierade tog sej i land på Frankrikes kust 1944.
Och spöade dom onda tyskarna.
Jag ville så gärna ha goda soldater i mitt fantasiliv.
När jag sen hörde talas om hur allierade soldater våldtog och plundrade i Tyskland ville jag ju inte tro det.
Men det var ju så.
Till slut ändrade jag mej, samtidigt som jag tycker att det faktiskt var bra att dom steg i land.
Av skäl jag förhoppningsvis inte behöver redovisa.
Senare trodde jag på den vietnamesiska gerillan FNL, dom som spöade skiten ur USA i början på 70-talet.
Dom var mina hjältar, och när uppgifter kom om att dom torterade folk så vägrade jag tro på det.
Men det visade sej vara sant.
Men jag tycker fortfarande att det var bra att USA åkte på stryk. Det var ingen strid mellan ont och gott (det är aldrig det), men bra att världens största supermakt blev försvagad och Vietnam blev fritt – men FNL var inga änglar. Det finns inga änglar, nämligen.
Vi måste liksom hela tiden ompröva vår tro, och se till resultatet av vårt handlande.
Också om vi står där med lång näsa och diesel.
Eller en kompost som står och läcker koldioxid.
För jag har läst en massa nya forskningsrön och förstår nu att jag har pumpat ut en massa koldioxid och metan ut i atmosfären, med mina gigantiska komposter.
Nu vill jag inte få folk att sluta kompostera med min predikan här, det är bättre att man i alla fall tar hand om avfallet och gör jord av det, istället för att skicka det till tippen där det blir biogas och rötslam av det (utom i Högdalen i södra Stockholm, där dom klokt nog gör biokol* av det hela, det är bra).
Men jag har nu fattat en grej med kolets kretslopp och sånt där jag borde ha begripit redan i åttonde klass. Men jag gick inte på den lektionen.
Det finns ett sätt att kompostera som håller kvar kolet, så det inte blir koldioxid.
Om man packar ihop köksavfall så att inte syret kommer åt så blir det en mjölksyrejäsning, ungefär som när man gör surkål eller yoghurt. Dom bakterierna behöver inte syre.
När man sen efter några veckor gräver ner detta avfall i sin jord (om man har nån, annars får man gräva ner
det i nån annans jord) så
kan maskar, svampar och andra bakterier tillgodogöra sej all näring, och kolet stannar i marken.
Enligt forskare som mätt dom olika metoderna binder den syrefria metoden 27 gånger mer klimatgaser än om det organiska materialet bryts ned med syre. Dessutom behålls det mesta av kvävet.
Den här metoden kan kallas för bokashi, och man har börjat sälja hinkar och startkulturer, speciellt riktat till folk i städer som bor i lägenhet, eftersom man kan ha hinkarna stående inomhus utan att det luktar. Man får också med sej bakterier så det blir rätt kultur i sörjan.
Inför det gigantiska hot som vi nu står inför, vi, hela mänskligheten, vill jag gärna tro på nåt.
Nåt som gör att inte klimatet kollapsar. Nåt man kan göra.
Ibland hör jag folk säja ”Man vet ju inte vad man ska tro, här köper man sojakorv för att rädda klimatet och så visar det sej att det är ännu värre, för att soja är från Brasilien!”
Eller ”Här dricker man dyr havremjölk och så visar det sej att havren inte var ekologisk och att det då är sämre än att dricka mjölk från en jämtländsk ko som bara ätit gräs och löv, fan va trött jag blir, nu går jag till McDonald’s!”
Då har tron vuxit ihop för mycket med ens person och man måste bestämma sej för vad som är viktigast – att göra skillnad på riktigt eller att bara få gå runt och känna sej god.
Så efter ett års ihärdigt motstånd mot bokashi ger jag nu upp och ändrar mej.
Det viktigaste jag kan göra resten av mitt liv är att öka mängden matjord på den här planeten.
Och det gör jag. Med bokashi. Och biokol.*
*Biokol är organiskt material, framför allt trä, som man förbränner utan att tillföra syre. Då stannar kolet kvar medan alla andra gaser som metan och kväveoxid förbränns. Det blir egentligen samma sak som grillkol. Gräver man sen ner det i jorden stannar det där i hundratals år istället för att bli koldioxid. Mättar men dessutom kolet med nåt kväverikt, till exempel urin, får man ett utmärkt jordförbättringsmedel.
I länder med mer förstörd matjord än i Sverige kan det bli väldigt betydelsefullt. Förutom att det minskar koldioxiden i atmosfären för oss alla.
