Diskrimineringsbyrån inleder, jag pratar och så småningom skickas mikrofonen ut i publiken.
Första frågan inleds: Hej, jag representerar Sverigedemokraterna...
Jag svarar på frågan och mikrofonen går vidare. Nästa person inleder: Hej, jag representerar Sverigedemokraterna ...
Då måste jag erkänna att jag känner en viss skälvning inombords: Jag har ju haft en del kontakter med kollegor som varit med om allt ifrån störiga grupper som konsekvent avbryter och saboterar föreläsningar och publiksamtal, till direkta hot. Vad står jag inför här?
Frågorna från de lokala SD-politikerna handlar konsekvent om en sak: Varför pratar jag inte om hatet från vänsterextremister och hatet mot Sverigedemokraterna – inte minst om hur hatet strömmar mot dem från så kallade ryggvändare, vid deras torgmöten?
Ja, varför gör jag inte det? Och hur kommer det sig att nästan ingen annan heller i den offentliga debatten väljer den vinkeln?
Ett skäl är att jag inte primärt fokuserar på avsändare av hot och hat utan på mottagare: Hur mår utsatta journalister och andra opinionsbildare, vilket stöd bör de ha, fysiskt och psykosocialt, vilka konsekvenser av hatet ser vi för yttrandefriheten, hur har rättsväsendet svarat – och vilka lärdomar kan vi dra?
Samtidigt finns en avsändargrupp som är mer intressant än andra att uppmärksamma i en hatisk diskurs. Det finns nämligen en samstämmig problembild:
När jag intervjuade polisledningen, Johan Grenfors, biträdande chef för Nationella operativa avdelningen, påtalar han att den journalist som granskar högerextrema kan ha anledning att fundera över sin säkerhet.
Från forskarvärlden sammanfattar Monica Löfgren Nilsson, docent på institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet (hon har ansvarat för en av de största studier som genomförts om hot mot journalister): ”Det mest framträdande är den främlingsfientliga diskurs som visar sig genom att ämnen som invandring, integration, rasism och bevakning av Sverigedemokraterna enligt journalisterna ofta leder till trakasserier.”
När jag intervjuar opinionsbildare och journalister utsatta för hot och hat svarar samtliga att det absolut mesta kommer från det bruna hållet.
Om vi dessutom tittar på de dåd som utförts mot journalister och opinionsbildare finns också en tydlig pil åt höger. Två exempel är bilbomben mot frilansjournalisten Peter Karlsson i Nacka, sedan han granskat högerextrema, och mordet på syndikalisten Björn Söderberg, efter att han avslöjat för medierna att en nazist blivit invald i den lokala fackklubben.
Har vi någon motsvarighet på vänsterkanten?
Inte vad jag känner till.
Däremot finns på senare tid ett antal hot mot redaktioner från islamistiska extremister – något som vi kan få anledning att återkomma till.
En kvinna i publiken vill ändå återvända till frågan om hur utsatt för hat hon känner sig som sverigedemokrat, inte minst på grund av ryggvändarna.
Då begär en man i publiken ordet, presenterar sig som kristdemokrat och deklarerar: Jag är en av de ryggvändare du kritiserar, och jag ägnar mig varken åt hot eller hat. Jag står öppet på torget och deltar i en manifestation. Han tillägger att han själv, som kristdemokratisk politiker har varit oerhört utsatt för hot och hat – och han instämmer i den bild jag just gett: Inte allt, men det absolut mesta kommer från höger.
Frågestunden utvecklar sig till ett samtal, där olika sidor faktiskt lyssnar på varandra. Ingen avbryter, ingen är otrevlig, ingen hotar.
Jag får möjlighet att avsluta och konstaterar: Visst kan det kännas obekvämt att vi tycker olika, att någon till exempel vänder ryggen åt någon annan på ett öppet torg – men det är inte ett exempel på varken hot eller ett hat som vi vill få bort från ett demokratiskt samtal, tvärtom!
Nickar kvinnan från SD, eller inbillar jag mig det?
Därefter ställer hon faktiskt inga fler frågor.
