Tweeten eller Facebookuppdateringen jag skrev i uppretat tillstånd under Aktuellt – trots att jag förbjudit mig själv att agera på sociala medier efter klockan 19 – kan ju ha uppfattats fel. Jag känner stress: kroppen spänns på ett särskilt sätt och jag vet att jag måste kontrollera flödet en gång till innan jag går och lägger mig. Annars kommer jag bara gå upp igen inom några få minuter. En slags medberoende inre partner kommer intala mig att jag går upp för att kolla att jag ställt alarmet rätt, men i själva verket handlar det om flödet. Jag kan ha missat något.

När jag går upp på morgonen tar jag telefonen med mig på toaletten. Eftersom jag är en medveten mor lägger jag undan den när barnen går upp. Men suget nånstans i övre magtrakten finns där. Och min blick sugs ofta till telefonen där den ligger i fönstret och liksom strålar. Jag har börjat ljuga om telefonen. När mina barn frågar vad jag gör ljuger jag och gömmer tingesten under tröjan. När jag tar långpromenader, de långa, långsamma, vackra, bultar den i fickan. Som en fickplunta för den alkoholiserade, eller silen för narkomanen.

Mitt beteende rimmar illa med min självbild. Jag vill vara fri, självständig från såväl socialt tryck som auktoriteter. Det är så jag vill kunna beskriva mig som person. Jag är också av åsikten att arbetet bör begränsas, och arbetstiden kortas. Eftersom jag slår på jobbhjärnan samma sekund som koden öppnar flödet i mobilen är mitt beteendemönster högst motsägelsefullt.

Jag har vid upprepade tillfällen försökt sluta. Hålla mig till barnens skärmtider för mitt eget mobilsurf och belägga mig med ett besöksförbud på sociala medier. Men min inre medberoende partner hittar alltid skäl att trilla dit igen. Notre dame kan precis ha rasat, Ebba Busch Thor sagt något stolligt, eller programledaren för Agenda glömt att ställa en motfråga till en politiker i studion. Det kräver ju faktiskt min journalistiska roll att jag läser vad hela Sveriges Twitterelit tycker till om!

För en nutidsstressad själ som min krävs mer än skärmtidsbegränsning. Jag tror att jag hittat lösningen. Vi ska köpa hund. En liten valp. Med en hund i familjen kan jag äntligen bli fri, tänker jag mig, medan jag sitter på jobbtoan och googlar uppfödare. Det finns jättemånga, och i Facebookgruppen för rasen jag har valt ut är jag redan aktiv. I hunden har jag mitt metadon, mitt subutex. Vem kan tänka på retweets med en viftande valpsvans framför sig? Vem bryr sig om kristdemokratisk nyfeminism när en valp slickar en i ansiktet?

När min fyrfoting vill ut i skogen planerar jag att lämna mobilen hemma. Där får den ligga och vibrera bäst den vill, medan jag övar sök med min jycke. Det finns jättemycket information på nätet om träningsmetoder. Vi ska bli så lyckliga, hunden och jag. Osminkad i gröna stövlar ska jag och kompisen ströva i grannskapet. Kanske ska jag ha på mig en keps. Googlar på keps. Alldeles lugn och ostressad kommer min trygga matteblick möta andra hundägares. Jag kommer signalera en särskild vuxen fridfullhet, när jag går där med min hund och vägrar arbetslinjen.