Med blick som en speedad hök och hörsel på högspänn lyckas han självklart redan i första kvarten av hypade serien ”Bodyguard” (BBC/Netflix) avvärja ett terrorattentat – samtidigt som ungarna sussar några meter därifrån.
Men – för självklart finns ett sådant – efter sin tjänstgöring i Afghanistan lider David Budd av posttraumatiskt stress (PTSD). Förföljd av flashbacks och med nerver som gnisslande fiolsträngar är det alltså en sargad superpolis som publiken får följa i den brittiska maktens korrupta korridorer.
En psykiskt plågad antihjälte med sår från ett hemskt förflutet. Känns formeln igen? ”Bodyguard”-skaparen Jed Mercurio är långt ifrån ensam om att låta sin hjälte brottas med PTSD.
Marvel-hjältinnan Jessica Jones i tv-serien med samma namn lider av traumatiska besvär efter sexuella övergrepp. I rysaren ”Stranger Things” har karaktären Eleven påträngande minnen från vidriga labbexperiment. ”Walking Dead” och ”Disjointed” är andra tv-serier där rollfigurer visar tydliga tecken på diagnosen.
Och det är ingen slump att så många tv-skapare låter sina huvudpersoner lida av just PTSD. Genom diagnosen får seriemakarna enormt mycket drama på köpet.
1. Inbyggd backstory: Det posttraumatiska stressyndromet ger rollfiguren ett sårigt förflutet som kan spraka oroväckande i bakgrunden som flimrade bilder eller plötsliga yrselanfall. Backstoryn antyds gärna i första avsnitten och kan sedan pusslas ihop genom säsongerna. Varför mår personen så här dåligt? Vad hände, egentligen? En utdragen cliffhanger som gjord för att skapa kramp i ”se nästa avsnitt”-fingret.
2. Karaktärsdjup: Hjälten är inte bara smart/stark/modig/snabb etcetera. I och med sin PTSD bär hen också på ett psykologiskt ok som hotar att förstöra allt. När som helst kan nya händelser utlösa minnen av traumat. Och hjälten kastas till botten – igen.
3. Drogrelaterad akilleshäl: Flera amerikanska studier visar att runt hälften av de med PTSD också brottas med en beroendesjukdom. Ett faktum som tv-världen självklart inte är sena att exploatera. Ofta ses hjälten söka både flaska och pillerburk i försök att tränga bort sitt lidande. Ett enkelt sätt att ge hjälten en akilleshäl att trampa snett på igen och igen – och därmed låta personen äventyra både yrkesheder och sina nära relationer. Mer drama.
Hur trovärdiga är då skildringarna av PTSD i tv-världen? Inte särskilt, menar vissa kritiker, som även varnar för att stereotypa porträtt kan sprida fel information om diagnosen och försvåra för offer att få rätt hjälp. Till exempel fick ”Gray’s anatomy” mycket kritik för ett avsnitt där en krigsveteran porträtterades som ”galen” och ”farlig” på grund av sin PTSD.
Representationen är ett annat problem. Varför är nästan alla PTSD-drabbade protagonister vita västerlänningar, när diagnosen också är otroligt vanlig bland människor som flytt krig, svält och politiskt förtryck? (Enligt en studie vid Röda Korsets högskola 2016 uppvisade till exempel så många som 30 procent av de syriska flyktingarna i Sverige tydliga symtom på PTSD). Dessa erfarenheter är självklart också värda att få huvudroller.
Många PTSD-drabbade tv-fans vittnar dock om att de genom serier som ”Bodyguard”, ”Jessica Jones” och ”Stranger Things” fått sin såriga verklighetsbild bekräftad. Att de känt igen sina symptom, sina copingstrategier och sin vardag – även om berättelserna på andra plan är ren fantastik.
Faktum kvarstår även: Det är svårt att klandra tv-skaparna. För att skapa spännande tv är PTSD ett extremt tacksamt grepp.
Med ”Bodyguard” har tv-världen än en gång lyckats göra posttraumatisk stressad hjälte till ett svårt beroendeframkallande drama.
