Människor som väljer bort restauranger utan kollektivavtal, där personalen tillåts behandlas som skit, brukar sällan antas vara mot mat. Möjligtvis för att förstöra feststämningen och vara osköna, men de flesta hajar att de gillar att äta. Även på restaurang. Men när det kommer till porr tycks folk ha lätt för att vurpa intellektuellt.

Självklart kan även en porrkritiker gilla sex. Kanske tänder vissa av oss till och med på porr, precis som kollektivavtalsivrare kan gilla mat som lagats på krogar med svinaktiga ägare.

Skillnaden mellan oss och porrliberaler är att vi inte låter vår egen eventuella njutning väga tyngre än andras lidande. Lockelsen finns såklart där för oss alla, men vissa av oss pallar helt enkelt trycket. 

Samtidigt måste det erkännas att moralist­anklagelserna irriterar. De stör för att de träffar en öm punkt mitt i självbilden. I vårt samhälle, sjukligt målstyrt mot personlig njutning och tillfredsställelse, är rollen som sexuellt pryd allt annat än upphöjd. Den sexuellt humorlösa hamnar på en plats i den sociala hierarkin där få känner sig hemma. Alldeles nyligen stod jag tyst när en bekant raljerade över porrkritiker. Som förutsatte att jag var på hans sida i diskussionen. Jag ville inte förstöra stämningen ­genom att säga emot. Orkade inte vara den osköna. Smaka på ordet frigid och se om det framkallar party­feeling.

När alla sexuella orienteringar äntligen getts friare spelrum är den asexuella fortfarande intryckt i vinter­garderoben. Den asexuella anses alltjämt störd, något ett riktigt knull eller en terapi skulle kunna rätta till. Vi må ha slutat att bränna henne på bål, men vi hånar henne fortfarande. 

Att blott förknippas med den frigida kan få konsekvenser. Vilket i sin tur tystar den ur feministisk synvinkel livsviktiga porrkritiken.

Hur som: Det är därför jag – högst motvilligt – blir så rubbad av moralist­anklagelserna. Vem vill bli anklagad för att vara asexuell? I mötet med en porrliberal ger detta mig ett under­läge. De kvinnor som gång på gång tar porr­debatten offentligt är därför mina hjältar. 

Så kom då ljudporren. Eller ”ljud­erotiken”, som den så tjusigt heter. Nu har vi mainstreamporrkritiker en chans att stärka ryggraden med vissheten att vi inte är nuckor. Nu kan vi släppa loss utan att andra behöver sota för det. Äntligen finns kravmärkt biff på en skön krog med schyssta villkor. Ett erotiskt alternativ som helt kan klippa banden till porrindustrin. Nu är allt som behövs en mobil, ett par hörlurar och kanske, om du föredrar att njuta i ensamheten, lite egentid. 

Ljuderotiken kan konsumeras nästan varsomhelst. Ingen behöver märka något. Själv har jag en hund som behöver tas ut på promenad flera gånger om dagen. Och ett arbetsrum.

Hur ligger det då till med själva funktionsdugligheten, undrar kanske den nyfikna? Jag har precis inlett utforskandet, men svarar så här: Jag är svältfödd. Äter allt. En ny genre ligger i sin linda. Låt den växa och mogna.

---

Plus & minus

Plus: Kattkvinnor. Tack ni ljuvliga som – utan att ta en krona i betalt – lagt ner timmar av fritid på att hjälpa oss hitta vår bortsprungna katt. Tänk om världen kunde styras lite mer av er!

Minus: Debattörer som i sin iver att vinna en debatt om exempelvis porrfilter beskyller motståndare för obsceniteter. Nu ­senast i Roks ­tidning Kvinnotryck. Bete er som folk, god damnit!