Krönika: Därför fortsätter vår kamp

Nu är marken fylld av skräp, valsedlar och slitna nedrivna valaffischer. Partierna lämnar våra torg, slutar smöra för oss och stänger in sig i sina kammare. Men deras handlingar fortsätter att lämna ärr och spår i våra liv, därför fortsätter vår kamp även efter den 14 september. Det här är min väns historia:  

”Fyfan vilket land jag lever i! Jag är svensk och har chilenska rötter. I dag den 13 september 2014 hände det något som jag aldrig upplevt tidigare. Jimmie Åkesson höll ett tal på Nytorget i Stockholm. Vi var flera som var där för att höja våra röster. Jag, min mamma och min lillasyster, 8 år, stod på plats.

Vi var flera med visselpipor och nycklar i händerna, med våra röster sänkte vi ner nassesvinet Jimmie. En snut kom fram till min mamma och beordrade henne att lägga undan visselpipan, hon gjorde som han sa. Alla började skramla med sina nycklar i stället, och mamma gjorde likadant. Hon stod på en bänk. Då brottade flera poliser ner henne på marken, sparkade och slog henne på knäna. När jag såg det här rushade jag fram. Flera snutar försöker stoppa mig men lyckas inte. Jag såg när de hade min mamma nere på marken. Min moster slänger sig på min mamma för att skydda henne. Grisen kastar iväg min moster, de fortsätter med att böja min mammas armar och ska ta med sig henne. Dom lyckas inte. Poliserna trycker ner hennes ansikte på marken, sparkar henne, drar henne i håret, böjer hennes armar och ben. Min modiga mamma slogs och brottades mot dom! 

Ni måste förstå att min mamma är chilenare, hon upplevde diktaturen, det finns ingen jämförelse med övervåldet i Chile. Men för mig är det första gången jag ser övervåld mot mitt kött och blod. Jag försöker komma fram till min mamma samtidigt som jag har flera grisar på mig. De drar, puttar, sparkar och drar i mig. Jag ser när nio poliser bär iväg min mamma, stryper henne och släpar bort henne mot piketbilen. 

Nio mot en kvinna. Väl inne i bilen slår de henne. Sparkar på revbenet, slag mot ansiktet, sparkar mot kroppen och skrattar åt henne! 

Det går lite mer än en timme och jag får ett samtal från min mamma där hon säger att hon inte vet var hon är. Alltså, de har misshandlat min mamma, kränkt henne, åkt iväg och släppt av henne mitt i ingenstans. Allt för en visselpipa och nycklar.

Min lillasyster såg allt, och människor på plats var för rädda för att ingripa. Jag säger bara vakna! Våga hjälp era kamrater! Våga ingripa, Våga säga ifrån! Sluta gömma er i er trygghetszon.”

Det här är min väns historia och det finns många fler såna. Glöm inte att det här är politikernas fel, det är de som bestämmer hur polisen får och inte får agera. Det är de som fortsätter tillåta polisen slå ner mammor med visselpipor och nycklar.