Jag tycker mycket synd om alla som har gjort fel. Särskilt om förmildrande omständigheter saknas. Ja, jag tycker synd om Stefan Löfven för att han gick och köpte reservdelar till sin rakapparat mitt i julruschen. Där finns verkligen inte en enda förmildrande omständighet! Han hade kunnat be någon annan. Beställa på nätet och låna rakgrejer av någon i riksdagshuset så länge. Eller testa skäggstubb; om han sagt till pressen att han avstått från rakning med anledning av covid-19 kunde det säkert ha räckt till hundra tusen extra röster 2022. Men trots att Löfven är statsminister, och således medietränad samt van att under tidspress fatta avgörande beslut, valde han alltså att ta en rövare. Fullt medveten om att han är Sveriges offentligaste person, möjligen vid sidan av Carolina Gynning och Christer Björkman, vilka ju snarare får graviditeter respektive artistval i Mellon än sin grad av coronasäkerhet satta under lupp.

Således är saken klar: statsministerns rakapparatsfadäs är i alla avseenden hans fel, och han är en vuxen man utan ens sekundärfaktorer att skylla på, även om han varit barnhemsbarn. Vuxenbyxorna är obönhörligen fastlödda vid den löfvenska stussen. Och mitt hjärta blöder. Jag kan så starkt leva mig in i att en statsminister, likt busschauffören i Tage Danielssons novell från 1964, någon gång kan tänka att vafan. Kanske särskilt om tillfället är utomordentligt illa valt. Med detta menar jag på intet sätt att ämbetet att leda vårt rike inte ska vara behäftat med krav på god karaktär.

Exempelvis spelmissbruk (jag vet inte alls varifrån det exemplet kom farande) kan gott tjäna som vad man i den moderna amorösa världen plägar kalla ”en solklar dealbreaker”. Men å andra sidan skulle jag inte kunna lita på en ledare helt utan brister. En statsminister som aldrig dabbat sig ens det allra minsta saknar förutsättningar att förstå sina undersåtar. Därför stärktes mitt förtroende för Löfven när han gick på shoppingutflykt. Jag tänkte: ”Det här är ingen världsfrånvänd paragrafryttare. Det här är en man som möter sitt folk där de lever och verkar: i en galleria.” Sedan klippte jag, vis av min medmänniskas dyrköpta erfarenhet, mina egna begynnande valrossmustascher med nagelsax.

Jag kan komma på en uppsjö beklagliga omständigheter som har varit, och är, mitt fel. Det tycker jag lite synd om mig själv för. Om jag möter Stefan Löfven någon gång ska jag fråga honom om vi kan förlåta varandra, och därmed oss själva. Sedan ska jag ge honom ett gammaldags barberarset, ett sådant som man ser på film, med fällkniv, rakborste och allt. Och så ska vi bara sitta bredvid varandra en stund och tänka på alla våra förlåtliga inre skröpligheter.

För övrigt anser jag att skägg på kvinnor måste avstigmatiseras. Jag vet att skägg skulle göra underverk för min skönhet.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.