I söndags läste jag SvD:s ledare ”Det svåra med tolerans”, av Ivar Arpi. Den har förföljt mig sedan dess, och det är inte bara för att jag haft feber hela veckan. Den var.. intressant.
Kanske först och främst för att jag faktiskt läste och försökte förstå den. En vänsterperson som börjar 2016 med att intressera sig för den debatt som förs utanför Brand och ETC måste ju utgöra ett stilbrott mot Arpis hela tes. Denna tes förstod jag för övrigt som att vänstern, trots att allt fler när högersympatier, framgångsrikt lyckats driva en ny sorts intolerans som går ut på att till exempel låta homosexuella (som ”vänstern” ”gillar”?) komma ut ur garderoben på ett smidigt sätt, medan politiska avvikare, till exempel sverigedemokrater, stigmatiseras för att vänstern inte tycker om dem. Tolerans, menar Arpi, ”..bör användas för dem vi ogillar allra mest ... Den som älskas av alla behöver sällan skydd.” Gränsen för vad som anses kränkande dras allt snävare och det är vänstern som drar den. Arpi uppmanade till motstånd mot vänsterns intolerans och ville ge begreppet tolerans en mer neutral innebörd.
Notera att jag säger ”förstod” – därför att jag måste reservera mig mot eventuella feltolkningar. Det Är svårt med tolerans och yttrandefrihet. Där delar vi åsikt. Det var svårt redan före Arpis text. Nu, om jag ägnar den en seriös och noggrann läsning (vilket jag naturligtvis ville eftersom jag ju inte ville va nån intolerant jävel), är ämnet plötsligt bortom allas kompetens, utom möjligen Arpis egen.
Först tänkte jag att känslan av meta-nivå kanske kom sig av bristande kunskap eller intolerans från min sida. Men så fick jag veta att Jonas Hinnfors, professor i Statsvetenskap, också hade haft det lite svårt med förståelsen vid sin läsning. Då kändes det ju bättre.
Det är förstås superviktigt att diskutera frågor om yttrandefrihet och tolerans. Där är vi också överens. Men mer intressant än att diskutera/konstatera vem som är mest eller minst tolerant, i synnerhet om en inte behärskar sina statsvetenskapliga referenser, är hur förståelsen av innebörden är beroende av sin kontext. Vad som betraktas som ett uttryck för tolerans och hur en tolkar vad som bör rymmas inom ramen för lagens yttrandefrihet är beroende av sin samtid. Yttrandefrihet är något mer komplext än vem som är för eller emot den. Inte många skulle säga sig vara emot yttrandefrihet som sådan, oavsett politisk identitet. Däremot har yttrandefriheten aldrig varit absolut. Lagen medger vissa undantag för skydd av andra intressen. Och vad som anses tillräckligt skyddsvärt, det är det människor som bestämmer. Även om jag gärna hade sett att en direktlänk till högre makter upprättades i samband med juristexamen.
Arpi snuddar ändå vid något när han blandar homosexuella och sverigedemokrater som äpplen och clementiner. Det är en superdum jämförelse i det att den likställer människors rätt att inte utstå hat för dem de är, mot andras rätt att utöva samma hat. Men den påminner om hur synen på vad som anses skyddsvärt förändras i ett samhälle över tid. Det tidiga 90-talet präglades av främlingsfientlighet och hat. Då ansågs det viktigt att de åsikterna tilläts ta plats, och det gjorde de. När jag ”kom ut ur garderoben” i början av 2000-talet var Alf Svenssons starka antipati fortfarande mer skyddsvärd än tonåriga queers och det ansågs viktigt att alla, skola, media och riksdag fick dryfta samma åsikter under mer eller mindre civiliserade former. Tack Gud om det (vad vet Arpi om det kan jag känna) blivit lättare att komma ut som homosexuell. I så fall beror det ju på det opinionsarbete som bedrivits under många år har gett resultat.
Det är naturligt att innebörden av tolerans och intolerans förändras över tid. Somliga skulle kalla det utveckling. Jag anser också att frågan om yttrandefrihet och censur i relation till konst och litteratur är svår och viktig, men tolkar det till exempel inte som ett uttryck för intolerans att våra nutida bibliotek inte promotar ”det senaste” inom rasbiologi.
Vilka som ”älskas av alla” är föränderligt, och det är vi som är den förändringen. Om allt fler när högersympatier och identifierar sig som sverigedemokrater innebär det också en förändring av majoritetens intressen, av det ”neutrala”. Ett annat sätt att betrakta det samtida debattklimatet är att gränserna för vad som inte anses kränkande dras allt vidare, och att det är ”högern” som drar dem. I så fall kan vänsterns aversion mot en ideologi som bygger på intolerans gentemot människor som anses falla utanför en giltig mall för etnicitet, sexuella- eller könsuttryck, mer förstås som att vi fortfarande är för tolerans, snarare än emot yttrandefrihet.
För glädjen över hur lätt det blivit att komma ut lär bli kortvarig om Sverigedemokraterna vinner valet. Eller för all del, om Arpis text är representativ för vad vi måste vänja oss vid att se på ledarplats i en av Sveriges största dagstidningar.
