En väldigt stark strålkastare har slagits på. Den lyser upp minsta vrå. Allting har blivit genomskinligt, ingenting är längre dolt. Det enda vi inte ser är den som står bakom strålkastaren. Och riktar den vart han vill.
Förra våren flög jag för första gången på tio år. Jag brukar säja att jag aldrig flyger, och alla tror att det är för att jag är miljömupp, men det är egentligen för att jag är flygrädd. Eller rädd och rädd förresten, folk brukar säja till mej att det finns så fina KBT-terapier för flygrädda, Gå en sån! Men då säjer jag att jag trivs med min flygrädsla, det känns skönt att säja det. Att liksom vägra tycka att det är fel på en för att man är flygrädd. Som straff för den njutningen får jag åka en jävla massa tåg, när jag turnerar runt i Skandinavien. Och ni vet ju hur det är med dom tågen, i Sverige åtminstone.
Hursomhelst så bet jag huvet av skammen förra våren och åkte till Madeira med mitt livs älskade. Vi behövde komma iväg tillsammans nånstans där klimatet var vänligt och där det fanns gröna löv och blått hav. Så jag började morronen med två starköl och en snaps på Arlanda, ja fan det kändes ju nästan njutbart att vara såhär flygrädd, full nästan, på morronen. Och då mindes jag vad det värsta med att flyga var: säkerhetskontrollen.
Alla dessa män med slips som tar av sej skorna, som strippar inför dom uniformerade vakterna. Nakna inför makten. Jag ser hur folk fogar sej som lamm på väg till slakt och det är jävligt otäckt. ”Jag har ju inget att dölja.” Jävla idiot. Så tänker jag i min rädsla på Arlanda. Och jag tänker att okej, vi kan vara nakna och inte dölja nåt men då ska fan alla vara nakna. Och det är ju inte alla. Några har uniform, några är oantastliga. Några syns inte, några döljer sej bakom det skarpa strålkastarskenet.
Makten har börjat dra sej undan demokratin. Demokrati betyder ju folkmakt, eller hur. Demo och Kratos och allt det där. Men kvar står folket och glor och undrar var makten tog vägen. Jag kan meddela att den med självsäkra kliv gick igenom säkerhetskontrollen, blev givetvis artigt bemött och satte sej på ett plan som nu svävar högt över oss och alla våra löjliga gränser som ritats upp åt oss, dom är uppritade av makten för att vi ska hata varann. Makten själv däremot ger blanka fan i sådana barnsligheter. Makten ler i mjugg åt flaggviftandet på ståplatserna och cashar in 99 procent av inträdet till den här matchen som han startat mellan muslimer och resten av världen, mellan ryssar och ukrainare, mellan bosnier och serber.
I takt med att staterna blev mer och mer demokratiska flyttade den verkliga makten ut från riksdagarna och kabinetten och tog flyget. I takt med att vanliga människor blev mer och mer obenägna att gripa till våld (ni vet väl att våldsbrotten på något oförklarligt sätt har gått ner, 2012 mördades 62 personer i Sverige, det är en halvering jämfört med slutet av 80-talet), så skippar man allmän värnplikt och anställer desperata och våldsbenägna människor från dom undre klasserna som lyder order. Det var Vietnamkriget som fick till exempel USA att besluta sej för det, man ville inte ha demonstrerande krigsveteraner i rullstol och hippieskägg som hade genomskådat makten och sett den naken.
I takt med att arbetslivet i Sverige blev mer och mer demokratiskt och facket hade en självklar roll att spela i företags beslut och lönesättning flyttade makten fabrikerna till diktaturer i Sydostasien och Mellanöstern, och vi uppmanades att göra oss redo för Informationssamhället där man kunde beställa nya dojor av internettet och så kom dom ut genom CD-springan i datorn. Det var internettet som fixade det, ingen tillverkade nåt längre och nu var det dags för oss att finna vår nya roll i samhället och gå iväg till nästa Idol-uttagning och bli påsatta av juryn.
Money talks and bullshit walks, och Makt är Pengar. Alltså: demokrati är allas gemensamma makt över pengarna. Det börjar bli dags att ta konsekvenserna av det och säja åt dom där lirarna i flygplanet däroppe att fälla ner pungen och landa.
Rykten går att dom snart kommer ner av sej själva, att planet (Planeten?) är på väg att krascha. Det jävliga är ju att det blir i huvet på oss.
Ursäkta mej, jag blir såhär när jag blir flygrädd, jag blir full och då blir jag lite aggressiv och yvig. Jag hatar att flyga. Trots allt jävla strul ska jag härda ut och åka mina tåg genom detta ruggiga gamla Europa, med sina gamla slagfält nödtorftigt dolda av köplador och parkeringsplatser. Ursäkta mitt nervösa babbel. Men jag menar vad jag säjer.
