Visst är det lätt att stämma upp i klagosången mot public service.

Ursimpelt att hålla med Moderaterna i att framtidens public service bör bli ”smalare och vassare”.

Jag har själv suckat och grimaserat över flera SVT-tablåer. Främst när det handlat om att sportsändningar har ätit upp hela dagar i och för sig, men jag har också fått anstränga mig för att förstå värdet i program som ”Sveriges fetaste hundar”. Jag har även kritiserat SVT:s opinionssatsningar på webben och tvärsäkert hävdat att sensationsdriven opinionsjournalistik minsann inte är något som rimmar med uppdraget. För att inte tala om alla gånger jag har gnällt på Aktuellts politiska utfrågare som nästan alla jag någonsin har pratat med anser företräder motståndarnas politiska lag. Högern gnäller på att utfrågarna är vänster, vänstern på att de är borgerliga. SD gnäller mest av alla.

Alla har åsikter om SVT. Riksdagspolitiker utgör inga undantag. Men de skiljer sig i frågan om hur mycket de vill blanda sig i. Förutom Socialdemokraterna står även Miljöpartiet, Liberalerna, Centern och Vänsterpartiet bakom att grundlagsskydda public service från politisk styrning. Resten av partierna vägrar. De är rörande överens om att politiker bör ha mer att säga till om i tv-tablån.

Men vi gnällspikar bör tänka efter en smula innan vi låter populisterna få fritt spelrum.

Låt oss skissa på ett framtidsscenario. Tänk er att vi efter nästa val står med ett brunrotat parti som Sveriges största. Ett parti vars representanter inte alls ser Polen och Ungern som varnande exempel, utan som tvärtom låter sig inspireras. Ett parti vars kulturpolitiska talesperson längtar efter ett enligt SD mer ”sakligt” public service och vars medarbetare arbetar ”värderingsneutralt” enligt SD:s definition.

Med ett sånt parti som riksdagens största – vill vi verkligen att public service inte ska kunna driva sin verksamhet fritt från politiska pekpinnar då?

För de flesta demokratiskt sinnade är svaret självklart. Men, säger den envisa, vad har detta med ”Gift vid första ögonkastet” att göra? Kan vi inte kräva ett smalare mer kvalitativt utbud av public service och samtidigt mota politikernas fingrar från syltburken?

Problemet är då att tittare och lyssnare försvinner till andra mediealternativ, som eftersom de drivs av privata ekonomiska medel är ännu enklare att styra. På tidningssidan inleds de dessutom av opinionstexter som bekant är allt annat än representativa för hur Sverige röstar, och som inte alls har samma demokratiska uppdrag.

Ett brett utbud i public service kanaler hjälper alltså SR, SVT och UR att fortsätta vara en demokratisk grundbult i samhället.

Självklart kan man diskutera vad som är bra och mindre bra i en tv- eller radio-tablå. Självklart kan den debatten vara såväl kritisk som högljudd. Man behöver inte älska att SVT sänder ett program om feta hundar. Demokratin står heller inte och faller med denna form av underhållning. Det går också att ha åsikter om vilken plats roll kulturen ska ha i folkfinansierade medier. Och sporten. Debattera gärna – men kräv att politikerna håller sig på armlängds avstånd från besluten.