Hur står det till med den moraliska fibern när en superkänd svensk artist i 30-årsåldern ska ha bjudit en 15-årig tjej på kokain? Inte nog med det. Han ska också ha inlett ett förhållande med henne, ett stort fan, och manipulerat sig till sex. Om det är sant eller inte spelar inte så stor roll. För nu är det dags för cancel culture!
Det är en modern amerikansk term och på ungdomlig anglosvenska säger man numera att någon blir canceled. Det betyder i korthet bråda tider för kändisar som felat. Personen i fråga avslöjas och tvingas göra avbön på internet och i medierna inför massorna. Oftast blir hen inte förlåten oavsett om hen går med på spelets regler eller inte. Nästan alltid gör personen comeback ett par år senare, sitter i morgon-tv med pannan i djupa veck och pratar om ”drevet”.
I fallet med artisten och 15-åringen är det öppet vem du vill tro. Ingen juridik är inblandad utan ordväxlingen ligger ute på Instagram, en sociala medier-app för foton. Du måste välja sida, eftersom alla berättelser om eventuella övergrepp i gränslandets gråzoner får representera alla begångna övergrepp och gråzoner genom tiderna. De enskilda fallen får stå modell för huruvida man förbehållslöst ska tro på kvinnor och flickors berättelser om utsatthet och övergrepp. Om man gör det så cancellerar man artisten, skär bort den helt ur sin värld och smak. Annars inte.
Det finns också en tredje vägens politik: skilja på verk och person-vägen. Den går ut på att man fördömer ett omoraliskt agerande men fortsätter att konsumera utövarens konst. Men är det alltid så tydligt var gränsen mellan konstnär och konst går? Är man motståndare till genikult och tror att vem som helst med tuschpennor kan skapa stor konst, så visst. Tror man däremot att det spelar roll vem konstnären är så blir det knepigare. Det innebär att en del av konstnären finns i verket. Kanske inte den pedofila delen. Eller så är det precis den som finns. Det är inte glasklart att skilja på verk och person.
Tre år efter vad man hoppades skulle bli patriarkatets fall så problematiseras metoo. I avsnitt 55 av podden ”Stormens utveckling” säger Liv Strömquist att ”även om man är för att kända profiler blev canceled under metoo så måste man ändå se att det fanns irrationella inslag i händelseförloppet. Varför var det just dessa personer som blev canceled? Fanns det inte en lång rad människor som gjort identiska eller värre saker?”.
Andra har helt fördömt 2017-hösten. Exempelvis Lena Andersson i DN där hon skriver att hon ser ”metoo som ett oerhört bakslag”. Debatten om metoo reflekterar cancel-kulturens svartvita dogma: antingen är någon totalt utesluten ur allt, eller inte alls.
Kanske är det ibland så att någon absolut inte bör släppas lös i möblerade rum igen. Men oftast handlar det om att vi är oförmögna att hantera ett liv där inkräktande på människors kroppar, oftast kvinnors, oundvikligen förekommer.
Ingen trodde på allvar att metoo skulle få kulturmän att hålla kuken i brallorna efter x antal alkoholenheter. I bästa fall kör de varannan vatten på nästa bokmässa. Kulturen reflekterar samhället den verkar i, konsten imiterar livet. I det samhället sker övergrepp hela tiden då problemet är stort och strukturellt. Då spelar det ingen roll hur många enskilda artister man cancellerar. Utan vi behöver lära oss ett nytt språk för att prata om gränser, skuld och kroppslig autonomi.
