En av de sista och största händelserna som riksdagsledamot var när jag fick vara med och rösta igenom en ny sexualbrottslagstiftning, som innehöll samtyckesreglering och oaktsamhetsbrott, den 23 maj 2018. Vänsterpartiet hade drivit frågan sedan 2006, men det var genom Fatta-rörelsens aktivism som opinionen växte och vände. 

Några månader efter att vi hade klubbat beslutet i riksdagen gick jag från att vara lagstiftare till att plugga juridik. En av de kurser jag såg fram emot mest var straffrättskursen. Nu skulle jag på nära håll få se hur den lag jag varit med att instifta skulle implementeras i verkligheten. Tanken med den nya sexualbrottslagen var inte bara att fler skulle kunna fällas utan också att den skulle verka normförändrande. Länge hade vi på politiskt väg försökt få rättsväsendet och framförallt domstolarna att utbilda sig mer kring sexualbrott, men utan framgång. Att utbilda domstolarna kunde nämligen anses som påverkan. En ny lagstiftning skulle dock tvinga alltifrån utbildningar upp till domstolarna att uppdatera sig i ämnet.

Till skillnad från alla kurser, där vi måste ha senaste upplagan för att ha med de senaste lagförändringarna, så hade vi i straffrätten böcker från 2015. Och när vi skulle gå igenom kapitlen om brott mot person så ägnades knappt tio minuter åt den då helt färska lagen. Tiden ägnades bland annat åt att gästprofessorn läste ur en dom där mannen fällts för oaktsam våldtäkt. Läraren påpekade raljant att kvinnan, som var målsägande, låg i sängen i ”bara trosor”. Hon hade messat mannen att ytterdörren var upplåst så att han kan kunde komma in och lägga sig, men hon skrev också att hon inte ville ha sex. Läraren himlade med ögonen.  När han läst klart domen tystnar han kort innan han fortsätter: Min enda kommentar till det här är att jag är glad att jag inte är ung man i Sverige idag, det hade varit ett högriskprojekt. Framför honom i aulan sitter vi - blivande åklagare, advokater, domare. 

Där och då kändes det desillusionerade, som en käftsmäll. Som lagstiftare hade jag föreställt mig att lagen skulle bli omvälvande och tvinga fram ett nytt tankesätt inom hela det stelbenta rättsväsendet. Där satt jag nu med de som skulle utgöra det framtida rättsväsendet och det gamla unkna synsättet reproducerades genom den där gästläraren, som undervisade på flera lärosäten, för flera hundra studenter varje år. Jag var dock inte ensam om att reagera och lärarens kontrakt avslutades efter den terminen. Det gav mig hoppet tillbaka.

Den senaste tiden med presskonferenser och dokumentärer där förövare ges plats att berätta sin historia, samtidigt som kvinnor som berättat sin historia tvingas under jord och döms att betala skadestånd till förövaren har känts minst sagt frustrerande. 

Genom Metoo bröts tystnadskulturen som så länge varit förhärskande kring sexism och de sexuella trakasserier och övergrepp som alla typer av män begår. Metoo och de efterföljande uppropen markerade tydligt att gränsen för länge sedan var nådd och att ändring måste ske. Att inga större politiska förändringar skett efter det är ett misslyckande. 

Efter att fem kvinnor på tre veckor dödats av män verkar några politiker ha vaknat till, men så var det under Metoo också. Nu som då talades det om fler poliser och längre straff. Det kommer inte att hjälpa. För i grund och botten handlar det om makt och ett maktbeteende som måste brytas. Det är när vi befinner oss i beroendeställning som utsattheten blir större. Därför behövs förslag som på riktigt bryter kvinnors underordning. Makt måste flyttas, vilket tätt hänger samman med ekonomisk jämlikhet mellan kvinnor och män.

 Dessutom måste hela ledet i rättsväsendet lära och förstå mekanismerna bakom mäns våld mot kvinnor. Vi kan inte ha en enda lärare på jurist- eller polisutbildningen som anser att det är ett högriskprojekt för män att sova bredvid en kvinna i trosor.