BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Alltså två medaljer på 60 år, ingen av dem guld. Ja, ni förstår att jag talar om herrfotboll. Damerna har lyckats bättre, men det är ju inget man snackar så mycket om. Brons under VM 1991 och 2011 samt ett VM-silver från 2003 och tre EM-silver (1987, 1995 och 2001). Därför har nu damfotbollsspelare 11 000 i månadsinkomst och herrarna cirka 75 000 och det kan de ju behöva, som tröst.
Kanske var det alla drömmar och svikna förväntningar som grumlade omdömet hos herrfotbollsfansen. Varje nytt VM eller EM trodde man så intensivt på att nu, NU måste det äntligen ske – att man faktiskt tyckte sej se en världshistorisk seger i en straff mot Trinidad Tobago eller ett nickmål mot en fattig afrikansk nation. Det höll med andra ord på att närma sig storskalig megalomani hos nästan halva befolkningen (Storhetsvansinne (megalomani), i psykiatrin ett uttryck för ett sinnestillstånd där en person har en starkt överdriven självuppfattning, och ofta helt falsk självbild. Storhetsvansinne kan vara ett tecken på psykos eller en personlighetsstörning. Wikipedia).
Om man påpekade att fotboll inte var problemfritt ur samhällssynpunkt (kostsam polisbevakning, vandalism, fylleri, och en rånationalistiskt, närmast Sverigedemokratisk syn på världen) fick man alltid svaret att ”men fotboll är ju en lek!”
Nå. Någon gång i början på 2000-talet samlades alltså en hemlig och brokig grupp av makthavare som insåg faran av att halva befolkningen levde i ett parallellt universum. Sverige måste börja bli så bra som de trodde att de alltid varit, annars kunde följderna bli förödande: kollektiv depression, en känsla av meningslöshet, massjukskrivningar, oro och våld i breda befolkningslager.
I gruppen fanns många av näringslivets toppar, riskkapitalister och lobbyister och man beslöt att använda sig av moderna metoder. Det gällde att åtgärda den känsla av maktlöshet som drabbade publiken efter varje svensk förlust genom att satsa offentliga resurser på att göra fotbollen trevligare och spelet effektivare! Som förebild och framgångsmodell såg man Alliansens sätt att bit för bit bygga om Sverige i grunden. Nu skulle Privatiseringar, Vinstintresse, Marknadslösningar, utnyttjande av offentliga medel och externa konsulter av typ Boston Consulting Group och Kreab hjälpa till att bygga upp svensk fotboll.
Privatiseringen döptes om till Valfrihet och redan här insåg man att det konceptet kunde leda till problem. Då det blev fråga om att spelare skulle få välja sin position i laget visade sig att alla ville alla vara Lagkaptener. Då Fifa beslutat att man bara fick ha en lagkapten beslöts att spelarna skulle få turas om i rollen men i övrigt välja fritt. På så vis fick landslaget tre målvakter, sju forwards, en mittfältare och inga backar alls.
Att vinstintresset skulle få styra utvecklingen var självklart och man drog sig inte för att pröva djärva nya grepp för att locka även kvinnlig publik. Det svenska landslaget blev det första som framträdde nakna i paljetterade blygdkapslar i VM. Populära lag börsnoterades och inhandlades av ryska oligarker, bara för skojs skull. BCG fick uppdraget att bygga ny arena i Stockholm och inhöstade ett svindlande antal miljarder, ett belopp som sedan ökade ytterligare när man insåg att några publikbänkar inte ingått i BCG:s budget utan man fick inhandla trettio tusen pinnstolar på loppis. Två olika företag fick i uppdrag att bygga målburar på planen, men det blev bara en bur eftersom det ena företaget flyttat sin verksamhet utomlands. Man fick senare dra lott om vilket fotbollslag som skulle tvingas spela utan målbur men det spelade egentligen ingen roll, själva matchresultaten outsourcades till spelbolag på Malta.
Kort sagt: Upprustningen av den svenska fotbollen blev en succé, massor av miljoner bytte ägare, offentliga skattkistor tömdes, förmögenheter skapade på många håll. Ja, det blev så framgångsrikt att åtskilliga miljarder nu läggs på Valinformation för att återinföra de tre V:na i nästa val: vinstintresse, ”valfrihet”, vanstyre. Själva den svenska fotbollen repade sig dock aldrig, tyvärr.
