Jämlikheten som begrepp dansade en sommar. I svallvågorna av Thomas Pikettys tegelsten kom ekonomisk rättvisa att diskuteras och kapitalägare blev utskällda på bästa sändningstid i tv. Men problemet med debatter är att de slutar vara trendiga efter ett tag och frågan försvinner från den politiska dagordningen. Men enligt en färsk LO-rapport består den ekonomiska ojämlikheten, den till och med ökar.
LO:s rapport skiljer mellan ojämlikhet i inkomst och ojämlikhet i förmögenhet. Båda företeelserna har ökat i omfattning, skillnaderna i förmögenhet mest markant.
LO undersöker den så kallade ekonomiska eliten, 50 verkställande direktörer i svenskt näringslivs största företag. Denna grupp har ökat sina inkomster radikalt, från att på 1980-talet tjänat nio industriarbetarlöner till att tjäna 53,7. Även förmögenhetsandelen har ökat för de rikaste en procenten respektive tio procenten.
Dessa skillnader påverkar möjligheten att spara och investera, förutsättningarna för att förändra sin ekonomiska situation. Rapporten visar även att inkomströrligheten i både botten och toppen är låg, det vill säga att den som har mycket fortsätter att ha mycket och någon som har lite fortsätter att ha lite.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det ska bli intressant att se om rapporten får något politiskt gehör. När jämlikheten blev ett politiskt laddat begrepp diskuterades ojämlikhetens orsaker och frågan om rättvisa. Vissa gick så långt att de hävdade att själva systemet innebar att ojämlikhet uppstod och reproducerades. Men nu verkar jämlikheten framför allt leva vidare som en politisk floskel. Lika möjligheter för alla och friheten att bli vad man vill upprepas av samtliga partier som ett mantra. För högern är problemet det som kallas för bristande incitament. Folk måste pushas och motiveras till att bli sitt bästa entreprenörsjag och inte daddas av staten. Endast då kan människan bli sant fri. Enligt högern verkar jämlikhet ungefär betyda rätten till att starta eget utan papperskrångel eller rätten att få anställa billigt utan massa regler och annat bös.
I en sådan politisk analys syns varken makt eller hierarkier, blott tröga fackföreningar och andra vänstermänniskor som vill försätta driftigt folk i fattigdom. Den ser definitivt inte att vissa tjänar på ojämlikhet. Att alla inte kan ha lika möjligheter utan att vissa måste förlora makt.
Jämlikhet innebär att alla ska ha det ungefär lika bra. Med en sådan definition slutar jämlikhet vara en politisk floskel och blir ett ganska radikalt krav. Men det verkar som denna aspekt av jämlikhet är farlig. Det finns nämligen massa argument för att legitimera en bestående ojämlikhet. De populäraste verkar handla om risk och ansvar. Folk är inte rika för att de äger mycket kapital eller för att de tjänar pengar på andras arbete. Nej, de anses vara människor som är mer benägna att ta risker eller har så stort ansvar att det motiverar att de ska inneha mer kapital än andra. De förtjänar ett större kapital eftersom det är så påfrestande att göra investeringar eller förvalta fonder. För risk och ansvar betyder i sammanhanget inte att ha en farlig arbetsplats eller ha ett arbete där du har ansvar för människors hälsa. Det betyder att du är så modig att du vågar vara vd eller satsa kapital i en aktieportfölj. Sådan heroiskhet bör belönas.
Förutom att det är en absurd bild av vilka prestationer som ska belönas är det också något som säger oss att vissa människor förtjänar att ha det väldigt mycket bättre än andra. Att samhället gärna får vara ojämlikt, att det till och med bra eftersom det skapar incitament för andra att jobba hårdare. Alla kan bli vd:ar, bara de vill.
Men jämlikhet handlar om något annat än ökad valfrihet eller sänkta trösklar. Det handlar om att frånkoppla prestation från rättigheter, att sluta villkora människor existens. Jämlikhet är därför ett radikalt krav eftersom det på ett avgörande sätt bryter mot uppfattningen om att vissa ska vinna på andras bekostnad.
