Som barn stod jag i timmar längs vägkanten vid E6 för att på så stort avstånd som möjligt avgöra vilket bilmärke som närmade sig.

Här på Dagens ETC-redaktionen frågar vi ofta varandra: ”Läste du texten X?” när vi diskuterar framtida innehåll på våra egna sidor. Alla är storkonsumenter av medier och slukar det mesta. Men när jag frågar om någon läst texten X i till exempel DN:s motorbilaga höjer de flesta på ögonbrynen och svarar bestämt nej, liksom för att markera: Där går väl ändå gränsen, för vad en hinner och vill läsa?

När jag berättade att jag lagt en dag på motormässan i Älvsjö började de flina.

Och när jag vill prata om snygga fälgar (navkapslar) skrattar de högt.

Kanske inte så konstigt, alla kan inte vara intresserade av allt.

I detta sammanhang får mitt måttliga motorintresse därför något av en hög status, de ser på mig som Rebecka, hon som gillar bilar.
 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Men så är sällan fallet. Jag märker att utgångspunkten för vem som förväntas ha intresse av, och därmed kunskap om, vissa frågor generellt är stereotyp. Låt mig ta ett exempel:

Jag befinner mig på ett mingel där människor är ytligt bekanta och samtalen trevar runt sådant som motor, fotboll, semestrar och så vidare. Där hamnar jag i en grupp av män som pratar om bilar. När en av männen berättar att han bestämt sig för att byta bil till en Ford S-max och förklarar varför, flikar jag in: 

– Bra val, jag har själv just köpt en Ford S-max och är supernöjd. 

Då tittar han på mig och säger:

– Jag tror inte att du har en Ford S-max. Troligtvis är det en Ford C-max du har.

Han är alltså övertygad om att min förmodade okunskap om bilar är så stort att han själv har bättre koll, till och med på vilken bil jag själv jag kör.

Vad händer med en person när hen blir bemött på detta sätt?

Jo, hon kommer med allra största sannolikhet av sig. I situationen blir hon stum, tänker: Vilken idiot jag är som trodde att jag kunde delta i ett samtal i detta ämne.

Först efter några minuter kommer intellektet ikapp känslan, och då landar insikten: Det är ju inte jag som är en idiot – det är naturligtvis snubben som i exemplet mansplainar mig in absurdum.

Jag tänker på denna anekdot i ljuset av hur diskussionerna går om Svenska akademien och Sara Danius avgång som ständig sekreterare.

Efter #metoo låg fokus under en lång tid på sexuella trakasserier/sexuella övergrepp, och de mer subtila härskarteknikerna i vår vardag började på ett sätt kännas futtiga i ljuset av alla vittnesmål om så grova kränkningar. Men kanske är vi nu, i ljuset av hur vissa akademiledamöter uttalar sig om Sara Danius, redo att analysera och även ta den fajten.

För att förstå vad som sker vänder jag mig till Britt-Inger Keisus forskning om kön och ledarskap.

Hon har nämligen i sin avhandling studerat hur kvinnor respektive män som utövar ledarskap på ett likartat sätt uppfattas. I den vetenskapliga artikeln ”Lika ledarstil men olika arbetsvillkor” sammanfattar hon sina slutsatser. Det är spännande läsning.

När de anställda ska beskriva cheferna som är män framkommer att de uppfattar dem som instrumentella, tydliga och som personer som har lätt att fatta beslut.

Kvinnorna som är chefer har uppfattats annorlunda. De anses vara emotionella, otydliga och som ledare som har svårt att fatta beslut.

Jag läser detta och inser att om en chef som är man genomför en omorganisation snabbt är han alltså handlingskraftig. Genomför han den långsamt är han troligtvis inkluderande. Genomför en kvinna som är chef en omorganisation snabbt uppfattas hon med största sannolikhet som impulsiv. Genomför hon den däremot långsamt saknar hon ju initiativförmåga.

Britt-Inger Keisu drar utifrån dessa som hon kallar ”dikotoma föreställningar” om maskulinitet och femininitet, slutsatsen att kvinnor har svårare och män har lättare att utöva ledarskap.

Jag översätter till Akademien:

Kulturkvinnan har svårare och Kulturmannen har lättare att utöva ledarskap.

Hur än den första kvinnan som ledare och ständig sekreterare sedan 1700-talet agerar, är en negativ tolkning möjlig. Och i ljuset av Keisus forskning – också trolig.

När jag nu rättar till rosetten på min knytblus ringer Arne Ruths uppmaning (i texten där han tar Sara Danius i försvar, i Dagens Nyheter) till de återstående akademiledamöterna att lyssna på Dylans ”…for the times they are a-changing” i mina öron.

Raden håller som ledmotiv för en rörelse av feminister som tröttnat på maskulinitetens herravälde – vilket män som Horace Engdahl och Sture Allén måste förhålla sig till.

Men jag tycker att vi gott kan skärpa tonläget.

Varför inte låna några textrader av Magnus Uggla:

Hej, hej snubbar fula gubbar, ni borde bjuda upp nån annanstans

Hej, hej snubbar gamla gubbar, varför inte pröva mogen dans

Bland dom andra hanarna, spela bingo, mata svanarna.

En lagom stimulans.