Varför är det alltid den som har varit utsatt som måste beskriva övergreppen och vad den har varit med om – ofta i relation till förövaren eller till den som tillhör en grupp som kollektivt bär på en skuld?
Ett exempel: "Men du är ju same – varför ska ni få extra språkstöd i skolan bara för att ni är samer?" Ja, jag kan förklara utsläckningen av det samiska språket, och den medvetna skambeläggningen av samiskhet, och jag kan förklara om rasbiologin, som så fint delade in människor i olika grader av värdighet – det kanske är just därför som det behövs lite stärkande insatser för att väga upp allt det dåliga, liksom? När någon lägger ansvaret på mig att alltid förklara oförrätter så tar det energi. Ibland orkar en bara inte. Hela frågan i sig är korkad och historielös – och den som frågar borde veta bättre.
Det går ju att skifta fokus till den som ställer frågan eller fäller uttalandet – det är faktiskt lite mer empowering. Det går att skifta fokus från hur en "är fel", till hur den andra GÖR en fel. Det här funkar bra om det är "fina" människor som man pratar med, om inte blir det oftast en lång radda med ord och begrepp som måste förklaras. Och mottagaren skiter ändå i allt, ungefär nio gånger av tio. Varför bry sig om sådant som inte rör en själv?
Visst är det så att den som är närmast normen också är den som har mest makt. Eller för att vidga perspektiven lite grann – de grupper i samhället som är mest normativa blir också de som bär makten. Detta är grundläggande om hur grupper fungerar, och i förlängningen samhällen. Det går att politisera i all oändlighet, men om vi låter bli bara för en stund och tittar utifrån perspektivet med makt och identitet – vad får vi mer för information från den föreställningen? Det är inte bara så att de som är normativa har makt – utan också: om jag vill ha makt kan jag närma mig normen; steg för steg.
Att döma ut folk som är homofoba eller rasistiska som idioter är lätt – och det händer hela tiden. Folk chockas över hur korkade saker andra skriver, delar det i en feed någonstans och fördömer det grundligt. För så måste det ju vara. Alla som har något slags kritiskt tänkande vet att föreställningen om ras är något som är skapats av människor – ofta för att uppehålla maktstrukturer gentemot den som rasifieras. Den som är av "lägre" ras sorteras längre ner, och den som är av en "högre" ras sorteras längre upp. Men eftersom det vetenskapligt avfärdats måste det bara vara korkade människor och idioter som tror på sådant.
Eller vänta nu...?
Vad var normen nu igen? Jo, vithet, heteronormativitet, "kärnfamilj", patriarkat. Och vilka är det som får mer och mer makt i Sverige genom att förespråka korkade idéer – och därmed också närmar sig normen?
Jag har liksom inte orkat ta itu med det där heller. Det känns så oerhört futtigt. Det var någon astronaut som sade att hen bara ville ta alla världens politiker i kragen och säga "skärp er!", när hen tittade ner på jorden från yttre rymden. Att påbörja en argumentation och motbevisa rasisternas påståenden känns så banalt. Ungefär som att behöva driva en tes om att jorden inte är platt.
Men om det handlar om makt om ens egen vardag, så kanske det är dags att sluta bli chockerad och faktiskt börja vässa sina motargument i stället. Så kanske vi får ett stopp på rasismen och hatet i samhället – och maktförskjutningen som kommer med den.
