Efter varje antirasistisk demonstration, efter varje samling, hör man röster som enbart fokuserar på meningsmotståndares åsikter. Ibland kommer reaktioner på åsikter innan åsikterna själva har förts fram. Jag är trött på detta eviga fokus på meningsmotståndarnas åsikter, det är dags att vi fokuserar på vad vi själva vill.

Det här är antagligen höjden av ironi när det kommer från mig, jag som låg bakom Vita Kränkta Män och som spenderar en hel del tecken på diverse plattformar till att klaga på regering och rådande normer. Men låt mig då utgå från mig själv och säga att jag har insett mina misstag. Jag har själv stirrat mig blind på meningsmotståndarnas åsikter och attityder, utan att inse att de i slutändan faktiskt inte spelar någon roll. Trots allt så är det självaste definitionen av en meningsmotståndare, någon som inte delar din åsikt.

Nu förespråkar jag inte att vi ska gå runt och tycka att allting bara är bra. För lika trött som jag är på de som enbart ser det negativa, lika trött är jag på de som aldrig ser annat än små fluffiga rosa moln. De som badar i fontäner när Europas parlament belägras av rasister. Nåja, nu är det inte dem denna text handlar om, de förtjänar en alldeles egen text. Tillsammans med människorna som säger att det inte kan vara lika illa som man säger när man beskriver vardagen för någon som är utsatt för rasism. Nej, låt oss fira när det finns saker att fira, men utan att tappa fäste om verkligheten och allvaret i situationen.

Den svenska antirasismen har kommit på fötter. Vi står inte längre och väger, vi har kommit överens om de allra viktigaste grundläggande sakerna och har börjat agera. Hur vi agerar är dock fortfarande reaktivt, det är främst motdemonstrationer när Sverigedemokraternas företrädare besöker ens stadsdel, skola eller ort. Visst finns det massor med initiativ som inte går ut på detta, det anordnas en hel del studiecirklar, samtal och föreläsningar kring rasism. Men jag skulle vilja påstå att den bredare antirasismen fortfarande enbart lyckas samlas som en motreaktion på när Sverigedemokraterna hälsar på.

Jag tror vi har kommit tillräckligt långt för att börja sätta större krav och mål på den antirasistiska rörelsen. Det blir ett sätt att flytta fokus och problemformuleringsprivilegiet från den som äger aktionen man reagerar på. Jag tror dessutom det skulle göra den breda massan gott ifall man började formulera krav som visade att rasism är en struktur vi alla bidrar till att bära upp. Idag är det enda konkreta kravet man hör att vi ska bekämpa Sverigedemokraterna, ett respektabelt mål på alla sätt, men man är dum om man tror att Sveriges rasism lever och dör med SD. Den återfinns i andra partier, överallt i samhället. Ifall den bredare antirasistiska rörelsen förstår detta så får vi tillgång till fler verktyg, och kanske framför allt argument som SD och människor med liknande åsikter inte kan värja sig mot.

Frågan är bara hur vi kommer överens. Det är enkelt att samlas som en reaktion mot Sverigedemokrater, det är svårare att samlas kring en definition av rasism eller ett reellt krav på politisk förändring. Jag tror dock det är nödvändigt för att vi ska komma längre i kampen mot rasism och kanske en gång för alla göra oss av med den.

Se bara på den feministiska rörelsen, den är proaktiv, den samlar en bred massa och har en parlamentarisk gren med konkreta förslag och reformer som många partier vill genomföra nu. Det är dags att antirasismen går samma väg, det är dags att lyfta motståndet.